De användbara av Mattias Hagberg

Mattias Hagbergs nya bok kallas för en gotisk skräckroman, vilket är som rena kattmyntan för mig, och dessutom så tyckte jag väldigt mycket om hans förra bok, Rekviem för en vanskapt.
De Användbara utspelar sig i de djupaste av skogar i Jämtland, på anstalten Storåsen, mörka byggnader för de sinneslöa. Det är mitt i smällkalla vintern 1938 och på Storåsen har de intagna börjat dö i en mystisk smitta. För att börja nysta i vilken typ av sjukdom det är så kommer den unge läkaren Ludwig Malmström från storstaden till Storåsen. Ludwig som har gjort sig en smula obekväm hemma med sin förkärlek för de tankar och strömningar som virvlar genom Europa. För Doktor Malmström så ter sig Hitlers idéer om raskrig och Stalins jakt på oliktänkande människor inte helt främmande. Han drömmer om en fullkomlig värld där allt är möjligt.
Men på Storåsen är inget möjligt. Ludwigs värld blir snabbt väldigt liten och hotfull. Kylan och fukten dryper längs väggarna, och både de intagna och personalen beter sig mer och mer märkligt. Och vad är det egentligen som tar livet av de intagna? Snart går det inte längre att skilja på mardröm och verklighet.
Många år senare försöker Ludwigs dotter komma underfund med vilken hon är och vem hennes föräldrar var. Hela sitt liv har hon levt på undantag, utan att hitta sin mening. De svarta fåglarna som sitter utanför hennes fönster och de svarta tankarna i hennes inre förföljer henne vart hon än går.
De användbara är inte enbart en roman som gör nedslag i en liten grupps människors liv. Det är även en historia om de tankar och mörka idéer som tiden förde med sig. Och hur vi ser på de som vi anser är annorlunda och vilket sätt vi behandlar varandra. Hagbergs språk är näst intill poetiskt, varje ord vägs på en guldvåg. En kort mening kan innehålla en hel värld!
Mattias Hagbergs förra bok, Rekviem för en vanskapt är även den en roman med liknande tema. Man kan kalla böckerna för syskonböcker, även om de är helt fristående så känns mycket igen. I den berättelsen följer vi Stor-Stina, en kvinna från de lappländska skogarna och som var lång som upp till himlen. För det fick hon kuska land och rike runt och visa upp sig på olika shower under 1800-talet. När hon sedan dör lever hon ändå vidare och en än mörkare tid tar sig form.
Det här är två drabbande romaner som oblygt drar fram otäcka forskningsprojekt, rasbiologi och dunkla makter i ljuset. Det blir oerhört målande och verkligt. Under en lång tid efteråt så tänker jag på Stor-Stina och människorna på Storåsen. Och så tänker jag att det inte var länge sedan vi avhumaniserade vissa av våra medmänniskor, i en annan tid, när krig och elände knackade på vår dörr. Och jag tänker att kanske vi är på väg mot en sådan tid igen. Två viktiga och skickligt skrivna böcker från ett Sverige som ändå inte känns så långt borta.

/ Malin