Vi från Jedwabne av Anna Bikont

Jag vet knappt hur jag ska hitta orden inför den här recensionen av boken Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Det är en bok som drabbar mig hårt, hårt, hårt. Och det är en bok som vi alla borde läsa, kanske att vi till och med har en skyldighet att läsa den.
 Vi från Jedwabne är en bok i reportageform, om en massaker på den judiska befolkningen i den polska byn Jedwabne. Den 10 juli 1941 tvingas alla Jedwabnes judar ut från sina hem och förs under förnedring, hot och grov misshandel till en lada utanför byn där de sedan brändes levande ihjäl. I flera dagar efteråt går även jakten på de få judar som lyckas fly lågorna. Detta är kulmen på en våg av våldsamma pogromer som sveper över det ockuperade Polen sommaren 1941. Dock så är inte mördarna tyska nazister, utan polska grannar, människor som levt tillsammans med den judiska befolkningen i generationer tillbaka.
När kriget så till slut var över, föll skulden på massakern på de tyska nazisterna, och inte förrän i början på 2000-talet uppdagades sanningen. Men i Jedwabne har alla genom åren vetat vad som hände.
Journalisten Anna Bikont drivs av att utreda massakern, och synliggöra vad som egentligen hände den där varma sommardagen för länge sedan. Under fyra år reser hon till Jedwabne, övriga Polen, USA och Israel. Hon letar efter den handfull judar som överlevde mardrömmen på torget i byn, de som sedan lyckades överleva resten av Förintelsen. Bikont jagar vittnen samt de dömda mördare som än idag förnekar sin inblandning. Men även nästa generation, barn till de judiska offren och barnen till de polska mördarna. Bikont går en fullkomlig strid till mötes. I Jedwabne finns ingen som vill tala, ingen som vill minnas, ingen som vill få besök, ingen som vill kännas vid det som hände. Till den minnessten som står på åkern där ladan stod i lågor, dit går bara oframkomliga lervägar och ingen vill hålla platsen i ordning. Senast 2011 vandaliseras monumentet med hakkors och orden; They were flammable. Antisemitismen lever och frodas i Jedwabne, och Anna Bikont får dörren i ansiktet fler gånger än jag orkar räkna. Men Bikont ger sig inte.
Och resultatet av hennes ansträngningar blir boken Vi från Jedwabne. Den handlar om det fruktansvärda brott som begicks den 10 juli 1941. Den handlar om det mest fruktansvärda som inte får ske. Men den handlar lika mycket om ett samhälle som inte vill kännas vid sin historia. Om människor som inte vill ta ansvar, som konstruerar sina egna sanningar och minnen. Den handlar om vår tid. Den handlar om den irrationella rädslan för det som är annorlunda. Den handlar om den normalisering av rasism och antisemitism som blir allt vanligare över hela vår värld idag.
Vi från Jedwabne är en svår bok att läsa. Den är svår för att ämnet i sig är fruktansvärt. Den är svår för att den är tung. Men den är samtidigt oerhört välskriven och otroligt bra. Genom boken finns bilder som träffar mig så väldigt hårt rätt in i hjärtat. Bilder på hela familjer. De sitter där finklädda och ser allvarligt in i kameran. De har livet framför sig. Några år, månader eller veckor efter att deras porträtt är tagna, så är i stort sett alla av dem döda. Hela generationer borta. Och på deras minnen och deras massgravar vandrar fortfarande människor som hatar dem för deras judiska identitet. Igen och igen blir de mördade. Kapitel 12 som heter: De hade vodka, vapen och hat, är en av de svåraste texter jag någonsin läst. Jag känner mig fullständigt tom efteråt. Även de absolut sista sidorna i boken, där Bikont med hjälp av en karta av dåtidens Jedwabne går igenom gata för gata och de judiska familjer som bodde där är oerhört gripande.
Anna Bikont skriver att sedan boken kom ut i sin första upplaga i Polen 2004 så har mycket hänt. Polen lyssnar och försöker trevande göra upp med sin historia. Men. I Jedwabne har ingenting förändrats.

Jag märker att jag trots allt har hittat ord om den här boken. En väldig massa ord. Men jag tror inte vi kan prata för mycket om det här. Läs Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ta ett kapitel då och då. Vi har alla ett ansvar att göra det. Aldrig får vi glömma det som hänt, och det som kan hända igen.

/ Malin