Om Kyrklunds "Solange" och Café Bokstugan imorgon

Willy Kyrklund föddes i Helsingfors 1921, men kom till Sverige på 1940-talet. Han avled 2009 och hade då skrivit ett tjugotal romaner, novellsamlingar och dramer. ”Solange” var inte hans första roman, men den blev hans genombrott, och anses av många vara det mest lättillgängliga av hans verk. Boken är tunn, men innehållet digert.

Berättelsen följer den unga Solange från barndomen, då hon är ett drömmande och lyckligt barn som älskar att sjunga och dansa. Hon kastas abrupt in i vuxenvärlden och verkligheten den dag hon av en vuxen bekant får höra att hon är omusikalisk och saknar all taktkänsla.

Det är som om Solange inte är ämnad för den här världen. Hon är som en främmande fågel i tillvaron, hon har svårt att finna sig tillrätta i vardagslivets alla praktikaliteter. Hon får arbete på ett kontor där hon ständigt får anstränga sig för att verka normal; byta färgband på skrivmaskinen och gå på toaletten lika ofta som alla andra. Hon sorterar papper och pärmar utan att riktigt veta vad hon gör, hon vet bara att det är så man ska bete sig, och att det är viktigt att vara normal.

På kontoret träffar hon Hugo, som är effektiv och rationell både i arbetet och privat. Solange och Hugo dras till varandra trots att de på många sätt är varandras motpoler – eller kanske just därför. Han står för förnuftet – hon för känslan. Han lever i verkligheten – hon i drömmen. Till en början lyfts Hugo av Solanges känsla och dröm, men snart dras hon ner av hans förnuft och verklighet. Hon vill leva, han vill bara överleva.

De gifter sig och får en son. Solange blir hemmafru, men hon är främmande även inför detta liv. Det är som om hon bara låtsas leva vardagsliv och sköta matlagning, städning och inköp. Solange och Hugo försöker nå fram till varandra, men kommer istället allt längre ifrån varandra. Till slut orkar inte Solange kämpa mot förnuftet och vardagen längre, och slutet är inte lyckligt, men ändå fint på ett sätt.

Språket är koncentrerat och närmast lyriskt vackert i vissa formuleringar. Stilen är bitvis experimentell, det är ibland oklart vem som berättar, och vad som är inre monolog och yttre dialog. Det är en fin och sorglig liten berättelse, som bör läsas i mindre doser för att ingen formulering eller nyans i språket ska gå förlorad...

Om du vill ha fler tips på kärlekshistorier genom tiderna -– kom då till Café Bokstugan imorgon tisdag den 3/2 kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Carina, Sara och jag bjuder på fina boktips om brustna hjärtan och obesvarad kärlek - men även några lyckliga slut. Det blir också bokutlottning, och så kommer förstås Systrarna Lindkvists café och surdegsbageri att vara på plats och servera gofika för liten slant.

Varmt välkomna!
/Åsa