"Rule Britannia!" av Johan Hakelius (2014)

 Återigen gör Johan Hakelius nedslag bland den brittiska historiens personer och händelser, denna gången från sista delen av 1800-talet - den viktorianska eran, fram till ca 1945. Det ska sägas direkt att Hakelius inte gör några som helst anspråk på att ge någon rättvis eller heltäckande bild av brittisk historia. Hans texter förhåller sig inte heller till den brittiska kolonialismen och dess följder, på något som helst kritiskt sätt. Det är helt enkelt inte syftet med boken. I förordet skriver han själv att han ser sin bok som en kuriosabod, där man kan titta runt på det som intresserar en, och lämna resten därhän.

 I ljuset av DN:s konstaterande att historieböckerna i skolan främst skildrar männens historia, är det dock glädjande att Hakelius lägger lika mycket omsorg på att gestalta den brittiska historiens tokiga kvinnor, som de tokiga männen. I de första kapitlen skildras några av den brittiska kolonialmaktens företrädare, och deras ständiga försök att upprätthålla civilisationens alla bekvämligheter, oavsett vilken gudsförgäten eller krigshärjad del av världen de befinner sig i, genom att omge sig med teserviser, brevpressar, rökrockar, och andra i sammanhanget lika oanvändbara föremål. Även dåtidens kungligheter, drottning Victoria och hennes älskade Albert uppträder flitigt. Vanligt folk får man dock leta efter någon annanstans, men mellan raderna kan man läsa att det nog inte alltid var så roligt att vara en vanlig Londonbo under den här tiden.

Mitt favoritkapitel är ”Djuren är väl också män’schor?” som handlar om viktorianernas fäbless för att avbilda djur i mänsklig skepnad. Även om fenomenet med gulliga kattfilmer på Youtube tillhör vår egen tid, har det definitivt sin föregångare i den viktorianska tidens målningar av kattungar på tebjudning eller hundar i kostym. Det var också under denna tid många av våra än idag mest populära djurberättelser kom till, exempelvis Alice i Underlandet, Det susar i säven och Beatrix Potters sagor.

”Rule Britannia!” är rolig och bildande, och Hakelius skriver med stor kunskap om sitt ämne och mycket humor. Han är dock svag för årtal och personnamn, och gör gärna små utvikningar och parenteser, vilket gör boken ganska faktaspäckad.

/Åsa