Här möter vi Matthew, en ung man med ett turbulent inre. Matthew sitter på en psykiatrisk avdelning i Bristol och försöker berätta sin historia. För oss, för sig själv, eller för den som vill lyssna. Han knapprar på en gammal skrivmaskin och ritar stora och intensiva teckningar boken igenom. För det är enda sättet för Matthew att hitta sin historia. Redan på sida två så presenterar han nämligen sin älskade bror Simon. Simon, som några sidor senare kommer att vara död. Men Matthew är säker på att vi kommer tycka om Simon, trots att han aldrig blev sig lik efter sin död… Under historiens gång så pratar Matthew hela tiden direkt med oss läsare. Till slut så känns det som att jag sitter där bredvid honom i det torftiga rummet, där vi röker cigarett efter cigarett.
Många år har nu gått sedan broderns död, brodern som dog under oklara omständigheter. Men för Matthew är såret färskt. Simon finns hela tiden i periferin, hans ansikte syns i vattenpölarna, i ljusen på födelsedagstårtan. Och Simon vill att Matthew ska komma och leka med honom. Leka för alltid, i eviga tider. Men det är ingen annan som ser Simon, bara Matthew. Därav rummet på den psykiatriska avdelningen.
Det här är en vacker liten historia om den djupa sorgen efter de vi mist. Skulden och skammen. Det är en historia om de starka band vävda av kärlek som sträcks och töjs mellan syskon. Det är historien om det barn som blev kvar, i en värld där inget längre är sig likt, en värld där en psykisk sjukdom bäddar ner sig likt en galen och lömsk orm längst in i hjärnans dunkla vrår. Chocken efter fallet är en rå berättelse, men samtidigt en finurligt ömsint bok. Jag både fnissar, drar efter andan och blir djupt berörd av Nathan Filers bok.
/Malin
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar