Vår av Martin Tistedt

Kortromanen "Vår" tar sin början då snötäcket breder ut sig över skog och mark och varar fram till sensommaren. Det är i samklang med naturen som Martin Tistedt berättar en av de vackraste kärleksberättelser som jag någonsin läst. De frostnupna rönnbären utanför flickrummets fönster, lövsprickningen och vårlökarnas blomsterprakt - allt i symbios med den ensamhet som den nittonåriga Maja dövar med längtan till sin stora kärlek David. Vi följer den prunkande kärleksrelationen mellan de båda tonåringarna, som sakta växer sig starkare med tidens gång. Och visst känns den första kärleken precis så där kraftfull, starkare än något annat men samtidigt så bräcklig och full av osäkerhet... I bakgrunden finns även Majas lillebror och hennes mormor, två betydelsefulla personer i hennes annars så ensamma liv. Romanen utstrålar lycka och ljus, och att få tillåta sig att faktiskt få känna så. Språket går från mustigt till skört, sexuellt till naturalistiskt och  som inget jag tidigare läst. Svenska Dagbladets Eva Johansson pekar på att språket är "vackert och galet, det är svulstigt, barockt och romantiskt. Och det fungerar." i sin recension som går att läsa här. Efter att ha läst ut "Vår" inser jag att jag läst i en alldeles för snabbt takt, jag vill läsa om och smaka på varenda ord.

/Sara