Väckelse av Stephen King

Jag ska inte sticka under stol med att Stephen King är en av mina favoritförfattare. Det är svårt för honom att göra något dåligt i mina ögon. Jag är dock inte helt Kingblind, jag kan ana att hans enorma produktion varit lite svajig emellanåt. Men hans nya roman, Väckelse, har fått fina recensioner och därför kastade jag mig över den så fort den landade på biblioteket.
Som vanligt så befinner vi oss i Maine, New England, skådeplats för de flesta av Kingens historier. En varm sommardag sitter sexårige Jamie Morton och leker utanför huset. En skugga faller över honom, en skugga som han sedan bär med sig livet ut. Skuggan tillhör Pastor Charles Jacobs, kyrkans nyinflyttade starke man. För Jamie blir Jacobs genom åren en vän, en ovän, en partner och en fiende. Pastorn predikar nämligen inte bara herrens ord, utan även elektricitetens lov. Med hjälp av elektriska experiment ska Jacobs utföra mirakel… Så drabbar den värsta tragedi man kan tänka sig Pastor Jacobs, och han lämnar hastigt staden, och även Jamies liv. För stunden.

Genom åren som går fram till vår tid, följer vi framförallt Jamie och hans bekymmer. I många av Kings böcker finns missbruket med som den kanske värsta skräckdemonen, och så även här. När Jacobs och Jamies vägar återigen möts är Jamie en heroinmissbrukande trettioåring, med ena foten i graven. Här flätas åter de båda männens historier samman, fram till det hänsynslösa sista kapitlet som reser håren på mina armar och får mig att kippa efter andan. För ingen kan som Stephen King väcka fasan till liv. Fasan över att förlora den vi älskar. Fasan över vad som sedan väntar.
Det här är en skräckroman, det är det. Men det är lika mycket en roman om att växa upp, en roman om ensamhet och utsatthet, om kärleken som aldrig blev. Jag har alltid tyckt att King är en mästare på att beskriva barndomens gator och skogar, så att allt blir invirat i ett fint sentimentalt skimmer. För mig, som har en barndomsby som är vad Maine är för King, så är det som en hemkomst att läsa Jamies minnen.
Som ni förstår så gillar jag verkligen Väckelse! Det är en stark roman, som långsamt lotsar läsaren mot det oundvikliga. Jag vill även ge de av er som i vanliga fall skulle göra en mental spark bakut när det kommer till Stephen King (ja, jag tittar på alla er som fortfarande får mardrömmar av introt till The Shining) en uppmaning att ge den här boken en chans.
Mr King, efter alla år, efter alla ord, efter alla sidor, så har du mig än. Och då jag inte längre är helt ny, så har du mig nog för gott.

/ Malin