Efter att ha läst Cecilia Samartins ”Drömhjärta”, kastade jag mig nyfiken över hennes senaste; "Salvadoreña" . Vi får följa Ana och berättelsen om hennes livshistoria, ett liv som varit långt ifrån enkelt. I nutid får vi genom tillbakablickar lära känna henne - från att till en början, som liten flicka i El Salvador, behövt uppleva inbördeskrigets alla fasor på nära håll. Med hjälp av en nunna tar hon sig som ensam överlevande av sin familj till USA där planen först är att viga sitt liv åt klosterverksamhet och Gud. Men livet tar sig andra vändningar, och så småningom hamnar hon hos familjenTrellis, som deras barnflicka. Där ska hon bli en kort tid – som dock blir en hel livstid. För hon blir en oumbärlig familjemedlem, som håller ihop en under ytan ganska trasig familj.Här tappar boken tyvärr en del i trovärdighet – ett glassigt, väldigt amerikansk överklassliv, kryddat med otroheter och ytlighet, toppat med att Ana till slut blir familjefaderns älskade… det köper jag tyvärr inte rakt av. Det går att läsa, är väl ganska OK,, men det är i Anas bakgrund, i El Salvador, som bokens styrka och engagemang finns. Samartin kan absolut bättre, men det är ändå hyfsad feelgoodläsning i sommarvärmen… med riktigt bra sekvenser stundtals, som lyfter boken.
/Tuija
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar