Annorlunda berättarperspektiv

Jag var väldigt skeptisk när jag först började läsa boken Livslinjer av Nancy Huston. Boken är uppbyggd i fyra delar, där ett sexårigt barn för ordet i varje del. Dessa barn tillhör också fyra generationer i rakt nedstigande led, fast den yngstas berättelse kommer först och tar oss sedan bakåt i tiden. Jag tyckte det lät som ett spännande sätt att berätta på, vilket det också var. Ändå höll jag nästan på att sluta läsa boken redan efter 20 sidor.

Den första berättarrösten, Sol, är en sexårig pojke år 2004 och han är fullkomligt odräglig och fruktansvärd. Det kan vara det hemskaste porträtt av ett barn jag någonsin läst! Han är överintelligent och anser på fullt allvar att världen snurrar runt honom. Han är oförmögen att känna empati och så våldsfixerad att det är skrämmande. Jag förstod aldrig riktigt syftet med att framställa honom på detta sättet och blev mest väldigt illa berörd när jag läste det. Men som tur är får han ju bara föra talan i den första fjärdedelen av boken. De andra tre delarna blir bara bättre och bättre. Jag tycker det är så intressant att man får en så helt annan bild av personerna allteftersom man läser om deras bakgrunder. Författaren har verkligen lyckats med skildringen av hur barndomen påverkar hela ens liv, hur man gör om föräldrarnas misstag, väljer partner utifrån hur föräldrarna var o.s.v. Hon gör detta på ett så bra sätt! Man får själv se sambanden och lägga märke till saker.

Sedan blir det också historiskt väldigt intressant när vi är framme vid den sista delen som utspelar sig i slutet av andra världskriget. De saker som avslöjas är sådant som jag inte kände till alls mycket om, och jag hade gärna sett att författarens efterord varit lite längre.

/Helen