Fint och starkt om en mamma

När jag såg paketet från Sekwa ligga där i bloggkollegan Saras brevfack, får jag erkänna att jag inte tvekade en sekund. Inte alls likt mig att rota i andras post! Men jag misstänkte ju att det var en väldigt speciell bok som kommit som recensionsexemplar, och den ville jag hemskt gärna ha med mig hem under semestern…

Jag har tidigare läst ”Underjordiska timmar” av Delphine de Vigan, och minns den som en sån där bok man bar med sig långt efter att man avslutat läsningen. Hennes nya bok heter ”Ingenting kan hindra natten”, och handlar om författarens mamma Lucile, som tog sitt liv vid sextiotvå års ålder, hårt prövad av sin bipolära sjukdom. Boken är en verkligt lyckad mix av roman och biografi. Parallellt med passager som beskriver författarens arbete med att ta reda på mer om sin mors liv och omvandla det till text, får vi i dramatiserade sekvenser följa Luciles liv från barndomen i den stora spretiga familjen Poirier, via ungdomen och mötet med Delphines far, till det vuxna livet som präglades så starkt av hennes sjukdom.

Karaktärerna blir så levande och man kommer dem så nära, att det är omöjligt att inte leva sig in i berättelsen på ett nästan löjligt sätt. Jag kommer på mig själv med tankar som ”Men de kan väl inte bara lämna barnen ensamma hela helgen!” och ”Men nån kunde väl ha hoppat i och försökt rädda honom!” Porträtt av föräldrar är svårt, det är personer man aldrig kan förhålla sig neutral till, och beroende på hur relationen ser ut präglas den av många olika känslor som kärlek, hat och skuld. Delphine de Vigan målar upp en bild av sin mamma som känns oerhört varsam och nyanserad, men ändå ärlig och rak. ”Ingenting kan hindra natten” är en mycket läsvärd och välskriven bok, som dröjer sig kvar länge hos läsaren…

/Åsa