Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Inledningen till Siri Hustvedts Sommaren utan män är ganska slående. Kanske inte riktigt på samma nivå som ”Äntligen stod prästen i predikstolen” och liknande klassiker, men den väcker onekligen ett visst intresse hos läsaren.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.”

Den som blir galen är Mia, en medelålders kvinna som undervisar i litteratur på universitetet och skriver poesi. Och det som hänt är att hennes make sedan 30 år tillbaka, Boris, en dag berättar för henne att han vill ta en paus i deras äktenskap. Pausen visar sig vara fransyska, 20 år yngre än Mia och har dessutom långt blankt hår. Mia får ett sammanbrott och blir inlagt på psyket. När hon skrivs ut , tar hon ledigt från sitt arbete på universitetet och reser till sin hemstad, där hon ska undervisa en grupp unga tjejer i skrivande.

I staden finns också hennes gamla mamma och hennes väninnor på servicehemmet. Mia börjar umgås med de gamla damerna som alla är mellan 90 och 100, och deltar även i deras bokcirkel, och får höra mycket om deras långa liv. Samtidigt arbetar hon med tjejgruppen som hon undervisar, och det visar sig finnas en del spänningar och konflikter i gruppen som Mia får ta tag i. I kontakten med både de unga och äldre kvinnorna, som alla befinner sig i olika skeden i livet, får Mia många nya insikter både om sig själv och om andra kvinnors livsvillkor. Till slut blir hon också stark nog att kunna hantera sitt eget liv och krisen i sitt äktenskap.

Bokens tema kan dels sägas vara kvinnliga relationer, men det handlar också mycket om vad som är manligt och kvinnligt och om könsroller. Siri Hustvedt har en speciell stil, hon skriver med både humor och allvar. Och det märks att hon är allmänbildad framförallt inom litteratur- och idéhistoria. Hennes böcker är alltid fulla av utvikningar, resonemang och hänvisningar till litterära verk. Och hon kan både citera poeter och vetenskapsmän likaväl som Hollywoodstjärnor. Och det blir ganska roligt, för samtidigt som hon berättar historien om Mia och de andra kvinnorna, så sätter hon också in historien i ett större sammanhang, i ett mer allmängiltigt resonemang. En trevlig och ganska lättläst bok, men ändå inte banal och med ett visst allvar i botten. Jag har tyckt väldigt mycket om alla Siri Hustvedts böcker.

/Åsa