Boken handlar om Alex uppväxt med en far som är nästan 60 år äldre än honom. Vi får se inblickar i hans barndom med sin far, händelser under de somrarna de spenderade på deras torp. Sen får vi även inblickar i hur Alex hanterade pappans död, där han valde helt att stänga av sina känslor och inte tänka på att fadern var borta. Men efter ett tag funkar inte det. När Alex sen själv blir pappa öppnar han upp saknaden efter sin egen far och försöker då gå igenom sin sorg med hjälp av en psykolog.
Jag tycker att detta är ett underbart personporträtt. Det är vackert och vemodigt, nästan poetiskt. Miljöerna och personerna skildras på ett väldigt omtänksamt sätt med mycket kärlek i texten, men det blir heller inte för mycket, utan det är en fin balansgång han beskriver förhållandet mellan far och son.
Något som bidrar till att denna bok blir så bra som den blir, är att pappan, Allan Schulman, hade en väldigt stark personlighet, med mycket liv och rörelse i sitt liv. Hans heta temperament höjer boken, och jag gillar verkligen de små anekdoterna från barndomen där pappan skäller ut mannen som står först i minutenkön och som tar ut pengar flera gånger och tänker inte att det är kö bakom. Det bevisar att även om man har passerat 60 år så kan det vara full med fart och djävulskap på ens pappa. Att åldern ibland inte behöver betyda allt.
Alex skriver väldigt öppenhjärtigt även om hur det var att han en så mycket äldre pappa. Att sonen själv ibland blev pappa till pappan, att barnen ibland skyddade pappan, och att de väldigt tidigt i sina liv började oroa sig för pappans ålderdom och döden som började närma sig.
Jag tror många kan döma ut denna bok på grund av vad författaren har gjort innan, men det tycker jag är otroligt tråkigt. För denna bok är verkligen värd att läsa. För det är en bok som berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar