Om mor och dotter

Justine Levy har skrivit två böcker som getts ut med 15 års mellanrum, men som handlar om samma huvudpersoner, Louise som berättar historien och Alice, som är hennes mamma. I den första boken, Vi ses på Place de la Sorbonne, är Louise i tjugoårsåldern. Hon sitter på ett café och väntar på sin mamma. De har stämt träff där, men mamman är sen. Det är inget ovanligt så Louise blir inte orolig. I tankarna går hon igenom sitt liv med mamman. Alice var ganska ung när Louise föddes, och hon är fortfarande en mycket vacker kvinna, fotomodell, omsvärmad av män och har många vänner. Föräldrarna skildes när Louise var liten, och hon bodde mest hos sin pappa. Periodvis försökte hon bo hos sin mamma men det slutade alltid olyckligt. Alice hade problem med droger och mediciner, levde ett utsvävande liv, och även om hon alltid var mycket kärleksfull mot Louise så klarade hon inte riktigt av att ta ansvar för sitt barn. Istället var det pappan som blev den fasta punkten i Louises liv. Moderns opålitlighet har gjort att Louise själv har blivit överdrivet försiktig och ordentlig. Fadern däremot är ”helig” för Louise, modern jämförs ständigt med honom, och det är svårt för henne att vinna den kampen. Det komplicerade förhållandet mellan mor och dotter beskrivs i den här boken helt ärligt, naket och med en hel del humor.

Nästa gång vi träffar Louise och hennes mamma i En ovärdig dotter så har det gått ca 10 år. Mamman är då döende i cancer, och Louise väntar sitt första barn, som hon vet är en flicka. Louise befinner sig i en väldigt svår situation när hennes egen mamma är döende och samtidigt ska hon själv bli mamma med allt vad det innebär av tankar och oro. Louise funderar mycket över förhållandet till modern, och oroar sig över hur förhållandet till den egna dottern ska bli. Hon bär också på en del känslor som kan kännas förbjudna, ibland längtar hon efter att mamman ska dö, hon oroar sig också för att hon inte ska kunna älska sin dotter tillräckligt, och frågar sig varför hon skulle bli en bra mamma när hennes egen mamma inte klarade av det. Allt detta gör att Louise inte vågar eller vill berätta om graviditeten för modern, förrän det nästan är försent. Efter moderns död hittar Louise hennes adressbok, och försöker med hjälp av den pussla ihop bilden av henne, och kanske också förstå och förlåta henne. Det är en mycket stark skildring av känslorna efter moderns död. Jag tyckte det gav en större upplevelse att läsa böckerna ihop, man får ett mer nyanserat porträtt av både Louise och hennes mor. Böckerna handlar om Levys eget liv, pappan är känd fransk författare och filosof, mamman var fotomodell.

/Åsa