Min allra första deckare

För cirka två månader sedan gav min kära bloggkollega Åsa mig en diger utmaning - att ta mig an en deckare. Jag vet inte varför jag sätter mig på tvären när det gäller deckargenren. Kanske är det att polisarbetet intresserar mig föga? Nog med pessimism för detta inlägg - för jag har faktiskt hittat en deckare som verkligen föll mig i smaken. Stig Sæaterbakkens Osynliga händer är precis lika syndigt svart som omslaget vittnar om. I poliskommisarien Kristian Wolds vardag härjar eländet. Han får i uppdrag att ta över ett ouppklarat brott, nämligen fallet där den fjorton år gamla Maria numera har varit försvunnen i ett år. Kristian inger själv inget hopp till att hitta flickan utan ser det som sin uppgift "att vaka över ett lik" eller knyta ihop säcken för att sedermera avsluta fallet. För sakens skull träffar han Marias mamma Inger samt hennes exman, Marias pappa Halvard för vidare intervjuer.

Men det är kontakten med Inger som till slut blir regelbunden. Inger visar en tydlig splittring över att fallet "återupptas", hon pendlar mellan hopp och förtvivlan då hon i ena stunden visar stark tilltro till Wold för att sedan tvivla på hans avsikter. Mötena med Inger och Wold sker ofta och de blir båda beroende av varandra - och mycket riktigt blir deras relation till en destruktiv och förbjuden kärleksrelation. Parallellt med fallet får vi även inblick i Wolds plågsamma äktenskap - där hans ständiga frånvaro äter upp hans partner Anne-Sofie inifrån, den psykiska och fysiska misshandeln gör inte situationen bättre. Jaget Wold är en mycket osympatisk person - och jag själv, blir stundtals knäsvag inför den här grisiga kommisarien som trotsar precis varenda regel för hur en hel och ren människa bör bete sig. Han är förbannad, våldsam, alkhoholberoende och fruktansvärt egoistisk. Då Inger avvisar honom söker han sig inte till sin partner utan till bordellen för tröst - och det enda som driver honom vidare i fallet Maria är att han då med största säkerhet även vinner mamma Ingers kärlek. Detta går att se från två håll - antingen är han ett eogcentriskt svin som inte skyr några medel för att få det han vill ha - eller så är han skör och söker trygghet och balans, vilket han aldrig hittat i någon annan än just Inger. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Vad jag kan utröna är Sæaterbakkens deckare en så kallad "hårdkokt" sådan. Den ger läsaren sällan något hopp utan målar istället upp en mörk och eländig samvaro. Wold är en håglös men samtidigt färgstark karaktär som var anledningen till att jag fastnade för den här deckaren. Det blir två intriger att följa, dels fallet om Maria och dels Wolds svinaktiga beteende och utveckling och framtida bättring? Om det hade funnits fler deckare skrivna av Stig Sæaterbakken så hade jag antagligen lusläst dem - men tyvärr är detta hans enda noir. Sorgligt nog lämnade Stig Sæaterbakken denna jord i januari i år. Läs Vertigo-förläggaren och vännen Carl-Michael Edenborgs avsked.

/Sara