1Q84. Bok 1, April-juni 1984

I Japan uttalas tecknet för Q likadant som tecknet för 9. Titeln på Haruki Murakamis nya bok (i tre delar under samma namn) associerar alltså till George Orwells dystopiska framtidsskildring från 1949.

I 1Q84 möter vi Aomame, en ung kvinna som lever ett extremt ovanligt liv. Redan i inledningen på första boken får vi veta att Aomame förutom att vara kampsportsinstruktör på en sportklubb, regelbundet mördar män på beställning. Aomames teknik är väl utarbetad för att lämna så få spår som möjligt. Hon sticker en mycket tunn och lång nål på exakt rätt ställe i nacken på sina offer, så tuppar de av omedelbart i vad som ser ut som en hjärtinfarkt. Beställaren är alltid densamma – en förmögen och älskvärd äldre dam som driver ett hem för misshandlade kvinnor på sin bakgård. Och Aomames offer är alltid män som obestridligt och upprepade gånger har våldfört sig på kvinnor eller barn och sluppit undan den vanliga rättvisan.

Efter hand börjar Aomame upptäcka saker i sin omgivning som skakar om hennes verklighetsuppfattning. Inledningsvis småsaker, som att poliserna på stan går runt i uniformer som hon inte känner igen och bär på ett större vapen än hon är van vid. Sedan upptäcker hon att stora nyheter som alla andra tycks känna till helt har gått henne förbi. Så en natt ser hon att det skarpa månljuset inte kommer från en måne som hon är van vid, utan två. Allteftersom börjar det bli alltmer otydligt för Aomame hur den ”riktiga” verkligheten egentligen ser ut.

I de kapitel som inte handlar om Aomame får vi följa Tengo – en långt mer ordinär man. Han börjar närma sig trettio, undervisar i matematik på en universitetsförberedande skola, skriver horoskop och texter för veckotidningar ibland och har drömmar om att bli författare. Så här långt har han levt ett ganska vanligt liv. Tills hans redaktör en dag kommer med ett förslag, det handlar om ett alldeles lysande manus som han har fått in från en 17-årig debutant. Det vill säga, berättelsen är fantastisk men språket är alldeles för styltigt och torftigt – kan Tengo tänka sig att arbeta om texten? Helt i hemlighet förstås, boken ska lanseras med den vackra 17-åriga Fukaeri som ensam författare. Efter viss tvekan accepterar Tengo och sakta men säkert börjar verkligheten bli alltmer oviss även för honom.

Den som har läst någon av Murakamis tidigare böcker kommer att känna igen sig i det mystiska och sagolika. Skillnaden här, från till exempel Kafka på stranden, är att den ”verkliga verkligheten” hela tiden finns med som referens och det påpekas också att vi måste hålla fast vid den, för ”verkligheten är alltid bara en”, som en taxichaufför säger till Aomame.

I vanliga fall brukar jag ogilla greppet med två parallella historier som återkommer växelvis. Den ena historien blir alltid mer intressant på bokostnad av den andra (som jag brukar vilja läsa förbi snabbt för att få veta hur det går i den andra!), men här är båda spåren precis lika spännande och efter ett Aomame-kapitel blir jag glad över att vara hos Tengo igen och tvärt om.

Hittills har två böcker kommit ut på svenska och en tredje, avslutande del, väntas under 2012. Och jag har svårt att förstå hur jag ska kunna vänta! Jag rekommenderar böckerna varmt - läs dem i ordning och direkt efter varandra, och om du har tålamodet föreslår jag att du väntar tills du kan sluka alla tre i rad!

/Lisa
(...som nu skrivit sitt allra sista inlägg på denna blogg. Nya uppdrag väntar - tack för mig!)