Utomhus- och inomhusläsning

Snart börjar min semester. Jag har laddat upp med en hel del böcker och jag tänkte här dela med mig av mina förväntade läsupplevelser. 

Jag upptäckte en Karlskronafödd författare förra året, nämligen Per Odensten, och jag har redan läst två av hans böcker ”Horntrollet” och ”Andningskonstnären” vilka båda rekommenderas varmt. I sommar ska jag läsa hans senaste bok som heter något så udda som ”Människoätarens skugga”. Jag vet inte mycket mer än att den handlar om ”fångvaktaren Leon, en före detta analfabet, som får i uppdrag att vakta en viktig politisk fånge”. Jag har dock höga förhoppningar för Odensten skriver på ett sätt som få kan!

En annan bok i min hög är ”A Guide to the Birds of East Africa” av Nicholas Drayson – den valde jag först för dess vackra omslags skull, att den sedan utspelar sig i Kenya och verkar vara en spännande kärleksroman gör inte saken sämre.

En alldeles ny bok på biblioteket, ”Doftens vägar”, av Cristina Caboni, kunde jag inte motstå på vårt senaste inköpsmöte när den utger sig för att vara en italiensk feelgood-roman. Det är även Cabonis debutroman.

Jag har redan börjat på en bok som heter ”Apelsinskalen” av Ayad Akhtar. Även här föll jag först för bokens omslag och den ska handla om ”en ung muslimsk kille som försöker finna sin väg som första  generationen pakistan-amerikan i en av mellanvästerns välmående förorter”.

Dave Goulsons bok ”Galen i humlor” köpte jag själv i våras – jag är nämligen själv galen i humlor – boken finns även att låna på biblioteket och kanske hinner jag också med den under min semester.

Saken är förstås den att det ligger ännu mer böcker i min hög! Bland annat en pocketbok av Sami Said som heter ” Väldigt sällan fin”. Detta är den korta beskrivningen av den boken i vår bokkatalog:
” Efter många förmaningar lämnar Noha med rötter i Eritrea sin familj i Göteborg för att studera i Linköping. Den första tiden håller han sig för sig själv, men det stilla livet får ett slut när Anna, som han träffar på ett tåg, och Fredrik, som funderar på att konvertera till islam, kommer in i hans liv”.

I slutet av semestern ska jag börja läsa på boken som blir den första i bibliotekets bokcirkel till hösten – det finns fortfarande tid att anmäla sig till bokcirkeln förresten – och det är ”Än finns det hopp” av Karin Wahlberg.

Några gamla nummer av tidskriften ”Vi Läser”, som jag fyndade på Lövmarknaden, ska jag också njuta av att bläddra och läsa i. Eftersom jag gillar att fotografera ska jag även titta lite närmare på de nummer av tidskriften ”Kamera & Bild” som kommit under våren i min brevlåda.

God och glad sommar.

/Lotta

Kan man ha hönsen i lekstugan?

Nog råder det humlehysteri på bibblan om man tittar på utlån och efterfrågan, inte minst efter Dave Goulsons bok "Galen i humlor". Men det finns ett annat djur som legat i toppen länge, nämligen hönan. Höns är idag inte bara förknippat med landsbygd och bondgårdar. Nu är det fullt möjligt att ha en skock hönor i villaträdgården. Antalet höns samt huruvida man får ha tupp eller ej får man höra med kommun och grannar.

När Anna Billing besökte en gård utanför Ystad och för första gången fick se ett grönt ägg insåg hon hur mycket man gått miste om. Hon längtade plötsligt efter det rofyllda i att ha höns pickandes i trädgården. Kort därefter fick lekstugan sig en helrenovering och blev till ett hönshus. Med hjälp av isolering och sittpinnar förvandlades den övergivna lekstugan till ett hem för Billings sju höns.

I "Alla hönsen hemma" får du tips och trix för hur du själv ska bära dig åt om du är sugen på att skaffa höns. Behovet av en hönsgård, rena ytor och bra foder samt vad som händer när en höna blir sjuk är exempel på de råd som hönsmamman Anna Billing ger oss. Ett litet urval av hönsraser presenteras, samt deras för- och nackdelar. Boken avslutas sedan med recept där ägg såklart är huvudingrediensen.

Boken har verkligen inte minskat mitt sug efter en egen hönsskock utan bidragit till mer kunskap och inspiration.

/Sara

Sommartid - ledig tid

Åtminstone är det ju så vi föreställer oss det i tanken. Nu ska man hinna läsa…

Jag har för närvarande snöat in på att läsa på engelska, alltså böckerna i originalutgåva. Det är väldigt kul att ha hittat tillbaka till engelska språket igen. Det som jag älskade som ung och ville bli professor i.

Jag planerar att läsa Denis Mina Garnethill-trilogin. Sarah Waters Fingersmith. Peter May Runaway.

Bodil Malmsten Det här är hjärtat står också högt upp på listan.

Den poppis Charmen med tarmen (Giulia Enders) är jag också nyfiken på. Är otroligt fascinerad av kroppen och idag hade jag lätt kunnat omskola mig till läkare!

Film går bort för min del. Film funkar bara på bio för en utmattad hjärna. Men blir det något kan det tänkas att jag kollar på: Two raging grannies och/eller Män som simmar. Dokumentärer som finns att låna på bibblan.

Bra dokumentärer som rekommenderas är: Pangpangbröder – 53 scener från en barndom. Om Gustav och Oskar som är tvillingar men olika som natt och dag. Axel Danielson har filmat sina systersöner på skånska landsbygden i tio års tid. Bra! Fyra fruar och en man. Om en man med fyra konkurrerande fruar. Han tar sig nya fruar på löpande band och är far till tjugo barn. Humor och allvar i ett. Lånas på bibblan.

/ Carina

"Män förklarar saker för mig" av Rebecca Solnit

Nu har det hänt igen - två av oss har läst samma bok! Denna gången är det Carina och Lotta som har läst Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig".

Läs boken!

Det är egentligen det enda som behöver skrivas för jag tror att det är nödvändigt att du läser den här boken. Det finns förvisso andra böcker som du också måste läsa : Om klimatförändringarna, historiskt och nutida samhällsförtryck … men så länge som en sådan här mening ens kan formuleras (se nedan) så är just den här boken ett måste för alla att läsa – i alla fall enligt mig.

”Feminism är den radikala uppfattningen att kvinnor är människor”. (Marie Shear, 1986)

Den här lilla essäsamlingen sätter bland annat fingret på mäns våld och hur accepterat mäns våld är av samhället. Många gräsliga handlingar och brott förbigås med tystnad av rättssamhället och medier, ja, alla forum som borde reagera.

Allt är framlagt med hårda fakta/statistik. För amerikanska förhållanden mest, Solnit är ju amerikanska. Men detta med mäns våld och att vi aldrig diskuterar patriarkatet gäller hela världen.

/Lotta och Carina

Store Bror av Lionel Shriver

Häromdagen så upptäckte två av oss att vi läst samma bok, och att vi båda var sugna på att skriva om den på bloggen! Ett bra tillfälle att försöka oss på en dubbelrecension. Boken som vi läst är Store Bror av Lionel Shriver. Denna tuffa författare, som inte skyr det vi inte vill tampas med, det vi inte vill se. Kanske ni minns boken Vi måste prata om Kevin som kom för ett antal år sedan, har man läst den så brukar den vara svår att glömma. Och den nya boken av Shriver är ännu en omtalad och omtumlande berättelse. Om något så kontroversiellt som fetma och beroendepersonligheter. Men den är skriven med ett, en liten smula i alla fall, humoristiskt anslag, som, bland annat, gör den till lite av en bladvändare.
Romanen rör sig iallafall kring Pandora och hennes storebror Edison. De har genomlevt en väldigt speciell barndom som barn till en TV-kändis, men har nu, i medelåldern, inte setts på fyra år. Förrän hon ska möta honom på flygplatsen. Och inte känner igen honom. Förrän hon inser att den groteskt store mannen som rullas av flygplanet i rullstol är hennes bror, den tidigare alltid så snygge, gänglige, charmerande, begåvade pianisten som lämnade barndomshemmet i sjuttonårsåldern för en jazzkarriär. Vad som har hänt under de fyra år som gått sen senast är den stora gåtan hon försöker nysta i under stora delar av boken, men de två första månaderna pratar ingen om det. Egentligen. För han, och allt sanslöst runt omkring honom, är bokstavligen elefanten i rummet som ingen vill låtsas om, av olika skäl. Och ingen - det är bland annat hon själv, som trodde att han kom för ett kortare besök, som utsträcker sig till outhärdliga två månader. Men det är också hennes man, hälsofreaket Fletcher, som håller på att gå upp i limning av situationens ohållbarhet, där Edison bokstavligen äter dem ur huset. Men det är också Fletchers två tonåriga barn från ett annat äktenskap, som tvingas leva mitt i denna cirkus av konflikter som Edison skapar. Och när det slutligen är dags för honom att återvända till New York ställs allting, verkligen allting, på sin spets. Och en annan resa tar sin början. Som har ett väldigt högt pris. Hur det slutar? Ja, verkligen inte som man hade trott, i alla fall! Och är det något Shriver kan, så är det att skriva rafflande slut.
Store Bror blir en berättelse om fetma, mat och allas vårt stundtals dysfunktionella förhållande till vår föda. Men det är även en berättelse om de starka och samtidigt sköra band som binder samman familjer och syskon. En berättelse om hur mycket man egentligen ska och kan göra för en annan människa, men även hur lite. Det är en jobbig roman att läsa. Fruktansvärt bra, men den väcker så många känslor under resans gång. Och när vi både nu spenderat en tid med Pandora och Edison, så vill de inte riktigt släppa taget. Shrivers bok är stenhård mot läsaren, och låter dig inte backa undan. En verklig läsupplevelse!

/Tuija och Malin

"Sanning med modifikation" av Sara Lövestam

Det kan låta som något du läst förut; en sexårig flicka försvinner spårlöst, mamman vill inte gå till polisen utan anlitar en privatdetektiv, som snart börjar undra om allt står rätt till med mammans berättelse. Men jag lovar - du har aldrig läst historien som Sara Lövestam berättar den!

Privatdetektiven motsvarar inga av de vanliga klichéerna i deckargenren. Han heter Kouplan, är 25 år (men ser ut som 12 enligt vissa). Han är papperslös, har kommit till Sverige från Iran och gömmer sig hemma hos en vanlig svensk familj. I Iran finns föräldrarna med akademisk bakgrund, och en bror som på något sätt har försvunnit. Så mycket mer får vi till en början inte veta om Kouplan.

Inledningsvis får vi heller inte veta så mycket om Pernilla, som är mamma till den försvunna sexåriga Julia. Pernilla och Kouplan framstår vid första anblicken som väldigt olika, men efterhand som vi får lära känna dem syns likheterna. De står båda utanför samhället på olika sätt, och lever på sätt och vis gömda båda två. De verkar också väldigt ensamma, och kontakten dem emellan kommer så småningom att handla om mer än det uppdrag Kouplan har åtagit sig.

Boken är oerhört välskriven, den är underhållande och spännande, men tangerar samtidigt aktuella och viktiga frågor för både individen och samhället. Kapitlen är precis lagom långa (en underskattad konst!) och man vill hela tiden läsa bara ett till och ett till... Slutet ska jag inte nämna mer om än att det är oväntat, och att jag verkligen ser fram emot att få möta Kouplan igen i höst, när nästa del i serien utkommer.

Sara Lövestam har också skrivit flera romaner, läs här vad Sara skrev om "I havet finns så många stora fiskar". Hon har även skrivit en bok om verb, som är något av det bästa jag läst om språk och grammatik (och som språknörd och f.d. svensklärare har det blivit en del...). Läs här vad jag skrev om "Grejen med verb".

/Åsa

De förklädda flickorna i Kabul

…är en ytterst intressant och välskriven reportagebok, som är skriven av den prisade, undersökande journalisten och författaren Jenny Nordberg. Det är en starkt gripande, egentligen rent förfärande, dokumentation av tillståndet i Afghanistan, i synnerhet för unga kvinnor och flickor.

Flickor förklädda till pojkar i Afghanistan är ju inget nytt fenomen i sig, tänkte jag när boken kom ut. Själv fascinerades jag redan när jag 2002 läste ungdomsboken ”Den osynliga flickan” av Deborah Ellis, och 2005 ”Samir och Samira” av Siba Shakib, som tidigare hade skrivit den fantastiska boken ”Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta”. Och det är precis så jag känner när jag läser den här boken. Den ger magont och fullständigt ofattbara bekräftelser på att urgamla, och då menar jag verkligen urgamla traditioner och sedvänjor, än i denna dag, styr de afghanska kvinnornas liv och öden fullständigt. Och tvingar dem att leva ett ytligt, förljuget, kuvat och fruktansvärt ensamt liv. Om de inte lever som pojkar. Om de inte fortsätter att leva som pojkar även när de börjar bli unga kvinnor. Eller, alternativt, lämnar landet. För visst är det ett sanslöst patriarkaliskt samhälle, på alla plan, men inte nog med det – sättet som kvinnor kuvar och manipulerar varandra på, går också utanpå det mesta…

För egentligen är det inte flickorna som driver på detta, som jag i min naivitet trodde – att de fick chansen att leva ett friare liv utklädda till pojkar. Istället förefaller detta fenomen, ”bacha posh”, vara allmänt vedertaget inom alla samhällsskikt, sedan urminnes tider, istället framdrivna av familjer med ett desperat behov av söner – av tusen olika anledningar. Men ingen, verkligen ingen, pratar om det – fastän de flesta känner någon som…. Men det är ett globalt fenomen, som finns i många länder, och underjordiskt. För just detta att kvinnor tar radikal ställning och vägrar vara sitt eget kön, eller förändrar sina döttrars, är inte särskilt smickrande för ett samhälle som betraktar sig självt som någorlunda utvecklat. Och inte heller ses det med blida ögon av religiösa och politiska ledare. De trotsar inte bara islam, utan utgör dessutom ett allvarligt hot mot nationalstaten, eftersom födelsetalen minskar om inte flickorna gifter sig och blir mödrar.

Men de verkliga problemen – för alla inblandade - uppstår ju egentligen när flickorna vant sig och förställt sig så länge, så att en återgång till flicka känns omöjlig för dem, och de vägrar att fortleva sina liv på det sätt som deras systrar tvingas göra. Ibland har de sina familjers stöd, men oftast inte. För de är ju en viktig inkomstkälla, såsom unga brudar (=handelsvara), för en fattig familj. Och detta ger Jenny Nordberg en väldigt intressant inblick i, genom att vi som läsare får följa historierna bakom en handfull unga kvinnor, med olika bakgrund och med olika utgångläge i livet idag, och deras brokiga livsresor. Det är synnerligen stark läsning. Avslutningsvis har jag valt några rader ur den inledande dikten i boken:
”Jag skulle vilja vara vad som helst i världen
men inte en kvinna
inte en afghansk kvinna”

Jag kan förstå det. Verkligen.

/Tuija

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

Jag är rätt så dålig på att läsa faktaböcker, det blir oftast så att jag fastnar i romanträsket. Och vilket härligt träsk det är! Dock så är Expeditionen av Bea Uusma nog en av mina favoritfaktaböcker, jag går gärna fortfarande tillbaka och bläddrar i den. Det var en helt magisk läsupplevelse. Men nu har jag en favorit till!
Carina Bergfeldts alldeles rykande färska bok Sju dagar kvar att leva är en berättelse om brott och dödstraff. Journalisten Bergfeldt möter Vaughn Ross, som sitter på death row i Texas, med en vecka kvar att leva. Texas är för övrigt den amerikanska delstat som avrättar flest fångar, och boken igenom blir vi matade med en lagom mängd skrämmande statistik. Vi får tillsammans med författaren möta såväl offer som mördare, oskyldiga och skyldiga, vänner och familjer. De som blev kvar men också de vars liv släckts av någon annans hand. Samt de fångar som faktiskt släpptes, när bevisningen togs om, och sedan ska klara av ett liv i frihet efter 18 års isolering, en isolering utan mänsklig beröring. I boken kommer även de som arbetar med dödstraff till tals. Fängelsedirektören som tar emot den dödsdömdes sista ord på britsen, och som betänksamt räknar efter hur många människor som han har sett dö, med giftet sipprande ut i ådrorna. I några kapitel träffar vi även Pastor Jim Brazzil som arbetat som präst inom kriminalvården. Det mötet som jag som läsare får vara med om med denne godmodige man, det glömmer inte jag.
Ämnet i sig är så klart det som gör den här boken fascinerade. Men det är samtidigt bara en bråkdel av vad jag tycker den här boken handlar om. Det är även en bok som handlar om hur vi människor behandlar varandra, i stort och i smått. Den handlar om straff, skuld, hämnd och skam. Och framförallt så handlar den kanske om tid. För aldrig är tiden så dyrbar och mätbar som för den som endast har sju dagar kvar att leva. Eller för den som väntar på att få sin hämnd och upprättelse. Eller för den som väntar och väntar på sitt fastställda dödsdatum.
Sju dagar kvar att leva är en omskakande bok, och oerhört välskriven. Bergfeldt har en känsla för språket, och ibland är det som att jag läser en roman. Jag tänker även att den här boken är en viktig bok för oss, för att vi ska förstå och för att vi ska ifrågasätta.

/ Malin

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo

Den 23 år unga kinesiskan Zhuang skickas till London för att studera engelska. Föräldrarna, som har en skofabrik, har en baktanke med språkstudierna. Zhuang ska hjälpa dem att etablera internationella affärskontakter. Så direkt från den kinesiska landsbygden, ensam och med pass och lexikon i handen hamnar hon i en smutsig och grå storstad där allt är nytt och främmande. Med hjälp av sitt lilla lexikon ”Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok” börjar hon föra dagboksanteckningar på det annorlunda språket. Boken är skriven just så. Språket är fattigt och onyanserat med udda ordval och konstig meningsbyggnad. Just detta är bokens charm. Det stilistiska greppet fångar träffsäkert hur människan famlar sig fram bland främmande ord och uttryck i en miljö där alla runt omkring äger språket.

 

Boken är dock så mycket mer. Zhuang träffar en man och förälskar sig. Hon hamnar i en tillvaro med sex, tal om frihet och individens rätt till utveckling.
 

Kärlek är helt olika begrepp, tillstånd i Kina och London. Väst ställs mot öst och all hennes tidigare livserfarenhet. Resan till London blir också en resa av personlig utveckling för Zhuang.

/Carina