Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet av Romain Puértolas

Ja, så lång titel är det (återigen) på Romain Puértolas senaste skröna – hans förra, som var hans debut, var dock ett något annorlunda verk och hette ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp”. Den skrev jag om, här, för ca ett år sedan, och nu har alltså uppföljaren kommit. Med viss nyfikenhet kastade jag mig över denna också, och förväntade mig att bli underhållen med sanslös orealism i ett högt tempo, men tyvärr blev jag ganska besviken. Det här är ingen bladvändare i högt tempo alls, däremot ännu mer sanslöst orealistiskt, vilket jag knappast trodde var möjligt. Den är även denna en skrönornas skröna, men mer på ett drömlikt plan, än som en spännande actionthriller som den förra.

Den handlar om 35-åriga Providence, brevbärerska i Paris, som är på väg till Marocko, för att hämta hem sin dödssjuka adoptivdotter Zahera. Flickan är sju år, och har levt hela sitt liv på sjukhus, med sin cystisk fibrosliknande sjukdom, som gör henne oförmögen att andas ordentligt - därav titeln. Men trots titeln är det inte henne det i första hand handlar om, utan Providence, som just denna morgon när hon ska flyga till Marrakesh, fastnar på Orly, för inga plan får lyfta. Ett vulkanutbrott på Island har orsakat ett askmoln över Frankrike, som gör att hon inte kommer ur fläcken. Men på grund av diverse märkliga omständigheter hamnar hon hos tibetanska munkar i Versailles, som på nolltid lär henne att flyga. Själv. Utan farkost alltså. Typ flaxa.

Och det är någonstans här som allting blir lite för bra, lite för orealistiskt för att det ens ska kunna kännas som en skröna. Visst lyckas hon, men det är mer som en drömflygning, och visst vimlar det av intressanta tidsmarkörer genom hela romanen (den känns verkligen pinfärsk!), och visst driver Puértolas med det mesta, men skrattar gör jag ju inte. Jag tror inte ens att jag log under läsningen. Så rolig är ju lite missvisande, trots att baksidan lovar ”en modern saga, rolig, romantisk, rörande”. Men visst är det ovanlig underhållning!

Boken finns på på Karlskrona bibliotek, här.

/Tuija

Källan av Catherine Chanter

Nu har solen och värmen stannat ett par dagar här nere i södra Sverige, och då passar denna bok alldeles utmärkt att lägga några timmar på!
För i England har det inte regnat på tre år, inte en droppe. Människor är desperata, och all form av vätska är hetare än en katt på ett plåttak på marknaden. Bara något så trivialt som att på engelskt maner ta en pint på puben kostar en förmögenhet. Men framförallt så blir samhället mer och mer utarmat, inget växer och allt blir brunt. Förutom på gården Källan. För där regnar det, natt efter natt. Ingen kan förklara varför och resten av England står förbluffade, och människor och djur börjar vallfärda dit.
På gården Källan bor Ruth med sin man Mark. På gården skulle de börja om, lämna det kaosartade livet i London bakom sig. Men så slutar då vattnet att falla från skyn och på Källan bryter snart samma kaos ut. Omgivningen vill åt Källan, och världen börjar långsamt sippra in på gården. Och så en dag hittas Ruth och Marks barnbarn Lucien drunknad på gården och allt ställs på sin spets.
Källan är en märkligt spännande bok, en dystopi, men ändå inte. En tät roman om inte bara en värld där vi precis som nu inte kan värja oss mot naturens krafter, utan lika mycket en roman om kärlek, desperation, ensamhet och det vackra och sorgsna i det lilla. En roman som kräver uppmärksamhet och eftertänksamhet av sin läsare. Men ack så värt!
Själv så fick jag minnesfragment serverade från min barndoms varma somrar där regnet aldrig föll, och gården blev brunare och brunare, och pappas veck i pannan djupare och djupare. Så kom till slut oväder och vatten, men ofta för snabbt och för ivrigt, och vi kunde hjälplöst bara se hur spannmålen slogs ner av vattnet, och hur det flöt hårt över jorden som inte orkade ta emot det.
Källan är en stark och tät bok, som håller mig på helspänn hela vägen in i mål. Det är även den typ av bok som stannar kvar ett tag efteråt, en sådan där berättelse som man måste tänka klart på.

 / Malin

Kingens bästa?

Ja, stora ord i rubriken - jag vet! Men i sommar tog jag mig äntligen an "11.22.63", Stephen Kings tegelsten om Jake, en helt vanlig gymnasielärare av typen "your average guy" (Kings ständiga alter ego?), som får den ovanliga möjligheten att resa tillbaka i tiden, och kanske förhindra mordet på John F Kennedy. Berättelsen är faktisk olik allt annat jag läst av King, även om den visar tecken på många av hans bästa sidor; skildringar av barndom, småstad och så förstås 50- och 60-tal. Den väver ihop fakta om historien bakom mordet på JFK och personen Lee Harvey Oswald, som jag utan minsta faktakoll, kan tänka mig överensstämmer helt med verkligheten. King konstruerar också ett eget och ganska komplicerat regelverk för hur det här med tidsresor funkar, som i ett slag skickar mig tillbaka till traumat med " Tillbaka till framtiden"-filmerna som jag skrev om här.

Min återförening med Stephen King, tonårsidolen, har hittills varit över förväntan. Jag hade verkligen sett fram emot nästa läsupplevelse av "Mr Mercedes", och uppföljaren "Finders keepers". MEN efter Malins inlägg om boken - läs här - (och jag litar verkligen på hennes omdöme) är jag mer benägen att snegla mot omläsning av de äldre böckerna, och särskilt då de nya fina utgåvorna av bland annat "Årstider" och "Jurtjyrkogården" som står så snygga och väntar i min bokhylla.

Om någon hade frågat mig om Kingens bästa innan jag läste "11.22.63", hade jag nog tvekat en bra stund mellan "Pestens tid" och "Det", med "Maratonmarschen" som farlig uppstickare, då den utan tvivel är den som fastnat mest (och värst) i mitt minne...

Går det egentligen att kora en "bästa" i ett så digert och mångfacetterat författarskap som Stephen Kings? Om man får välja en gammal och en ny då...? Vad säger ni? Malin? Johan? Någon annan...?

Åsa

Olle Eksells bildvärld

Olle Eksell (1918-2007) var tecknare, designer och konstnär. Han är nog mest känd för loggan med ”kakaoögonen” som från början ritades för Mazettis Ögonkakao, och som fortfarande pryder förpackningen – fast nu från ett annat märke. Numera syns dekoren allt som oftast på affischer, kuddar och annat i heminredningstidningar.

Eksell var mångsidig och gjorde omslag och illustrationer till både barn- och vuxenböcker och tidskrifter, såväl som broschyrer, förpackningar och reklamaffischer. Bland hans arbeten finns också skulpturer och officiella utsmyckningar. Hans stil är lätt att känna igen oavsett sammanhang och konstform; enkla, uttrycksfulla, ibland mycket detaljerade bilder, Oftast är färgerna klara och glada, men svartvitt och grafiska mönster förekommer också. Det är mycket människor och djur i motiven, men han har även gjort en serie med bilder från Stockholm.

På stadsbiblioteket finns den fina boken ”Typiska arbeten” (2000) med många bilder och exempel från de olika delarna av hans konstnärskap.

Om du gillar Olle Eksells design kan jag tipsa om att Det Stora Möbelvaruhuset just nu har en serie prylar med mönster ur hans produktion.

/Åsa

Den hand som först höll min av Maggie O´Farrell

”Lyssna. Träden i den här berättelsen vaknar, ruskar på sig och rättar till grenarna igen. En byig vind blåser in från havet och de rastlösa träden knycker otåligt på nacken, som om de visste att någonting är på väg att hända.”

Men åh, vad jag tyckte om den här boken! Så pass att jag låg vaken till klockan ett på natten och läste i ljuset av en darrig liten lampa och regnet smattrande mot rutan.
I Den hand som först höll min möter vi två kvinnor i två olika tidsepoker i det bullriga London. Lexie som flyr det trista Devon för att söka lyckan i London under det sjudande 50-talet. För i staden lockar arbete, självständighet, ett eget rum samt en karismatisk och smått galen man, Innes Kent. Men där väntar även en balansgång för att inte tappa bort sig själv på vägen.
I nutidens London lever en chockad nybliven mamma med sin sambo och ett litet barn. Elina minns inget av den dramatiska förlossningen, och hennes dagar flyter in i varandra som ett tjockt obehagligt töcken. Förtvivlat försöker Elina hitta sig själv igen, och sin identitet. Medan hon inget minns, så börjar istället hennes man Ted minnas fler och fler saker från sin egen barndom när han nu ser sin egen lille son. Och minnena stämmer inte överrens med den verklighet som Teds mor matat honom med.
De här två kvinnornas liv flätas långsamt, långsamt ihop mot ett gemensamt öde. Under bokens gång leder berättaren oss varsamt fram genom Lexie och Elinas vardagar som pågår 50 år ifrån varandra. En av styrkorna i boken tycker jag just är den utomstående berättaren, som tar lite form av en filmkamera som detaljerat beskriver allt vi ser, så som läsaren själv står i rummet med Elina eller Lexie. Speciellt förtjust är jag i de kapitel som följer Lexie och hennes rätt så dramatiska liv. Jag vill bara sträcka mig in i boken och gå bredvid henne.
Den hand som först höll min är en vacker och spännande bok där inget blir tråkigt. Och de fallgropar som kan finnas i en sådan här, inte helt ovanlig story, där undviker O´Farrell skickligt att falla i dem.
I några timmar levde jag tätt inpå de här två kvinnorna, så tätt att jag drömde om dem när jag läst klart boken. Jag vaknade frampå småtimmarna, och var fortfarande så inne i berättelsen att jag var tvungen att sträcka ut handen och känna på människan bredvid mig, samt lyssna efter ljuden från min egen stad. För ett ögonblick fick jag för mig att jag sov i ett dragigt vindsrum i 50-talets London. Det är ett bra betyg på att bokens historia håller och klamrar sig fast i en.

Maggie O´Farrell debuterade med den här boken 2010, men det är först nu den är översatt av Etta förlag. Hennes senaste bok, Sommaren utan regn gavs dock ut i svensk översättning förra året, och den ser jag fram emot att läsa!

/ Malin

Vassa föremål av Gillian Flynn

Så har jag i semestertider läst författarens debutbok också, efter att tidigare läst hennes Mörka platser (den starkaste av hennes verk, enligt min uppfattning) och, förstås, hennes uppmärksammade och även filmade Gone Girl (den sjukaste, kanske..). Vassa föremål tog jag mig an delvis för att den nyss utkommit i ny svensk översättning, och dessutom som häftad storpocket. Och det där med översättningen kändes märkligt – sällan har jag reagerat på en så undermålig översättning, så det förstod jag verkligen inte vitsen med. Men, oavsett, så är det en ganska sjuk historia detta också, det är ju det hon är duktig på, Flynn.

Och handlingen här då, ja - på sin chefs begäran skickas journalisten Camille till sin forna hemstad, för att rapportera om en försvunnen tioårig flicka. Detta är inget hon lockas av alls, för hon har i praktiken släppt kontakten med sin mamma, och styvpappan och halvsystern Amma känner hon knappt alls. Dock faller hon direkt tillbaka i gamla spår, där den distanserade och kyliga mamman river upp gamla känslor som hon jobbat på att förtränga, och den bortskämda Amma visar sig ha blivit en ytterst manipulativ och hemlighetsfull trettonåring. Dock försöker hon bortse från familjeproblemen när arbetsproblemen hopar sig – det visar sig nämligen att året innan försvann en nioårig flicka lika mystiskt, och hittades senare mördad, och inte heller där fanns några spår att gå efter. Och när sedan Camille uppmanas att luska runt lite på egen hand bland folk hon känt sedan barnsben, för att polisen utifrån inte kommer någon vart, då börjar saker och ting falla allt mer på plats och hennes eget såriga förflutna kommer ikapp. Spännande sommarläsning av det annorlunda slaget.

/Tuija

Erik Langemark på stadsbiblioteket

I år skulle Erik Langemark (1915-1997), konstnär och teckningslärare från Karlskrona, ha fyllt 100 år. Det uppmärksammas med en rad olika arrangemang under året, bland annat en fin sommarutställning på Karlskrona konsthall på temat ”Erik Langemark 100 år - Kärleken till staden och landskapet”, läs mer här.

På stadsbiblioteket kan du bekanta dig närmare med Erik Langemark och hans verk. På barnavdel-ningen finns väggmålningen "Saga och Sanning" med motiv ur sagor och sägner från Blekinge. Konstverket skapades när biblioteket byggdes 1959 och är målat direkt på betongväggen.

Om du vill läsa mer om Erik Langemark, finns mycket material i vår fina lokalsamling, till exempel Kelly Lindbloms böcker. ”Erik Langemark - Kärleken till land-skapet” berättar om konstnären och hans landskapsmåleri.
I ”En stadsvandring med Erik Langemark” får vi följa med på en tur genom Trossös gator med hjälp av Langemarks målningar och Lindbloms intressanta texter.

/Åsa

Mr Mercedes av Stephen King

Jag ska erkänna på en gång att det bär mig lite emot att skriva den här recensionen. Jag älskar Stephen King. Jag gör verkligen det, utan att skämmas det allra minsta. En av mina drömmar är att åka till Bangor i Maine, ta den obligatoriska bilden utanför Kingens läskiga hus, samt leta upp de miljöer han har stoppat in så många av sina böcker. Och hans förra bok, Väckelse (som jag skrivit om här), den tyckte jag väldigt mycket om. Men Mr Mercedes alltså. Jag är inte övertygad. Det är inte en dålig bok, det är nog bara det att jag vet att King kan bättre.
Mr Mercedes är inte en skräckbok alls, utan Stephen Kings första försök på en renodlad thriller/deckare. I de första kapitlen drar historien igång med en hiskelig fart så att säga, när en stor mercedes kör rätt in i en folkmassa som köar för att komma in på en jobbmässa. I bilens spår ligger döda och svårt skadade människor huller om buller. Mördaren blir snabbt döpt till Mr Mercedes, men han försvinner spårlöst. Polisen som jobbar med fallet, Bill Hodges, han har nu gått i pension men han kan inte släppa tanken på mördaren som kom undan i ett moln av avgas och död. Och så en dag får Hodges ett brev. Från Mr Mercedes. Snart är katt och råtta leken igång, och Hodges dras djupare och djupare in i mördarens nät. De kapitel där vi får följa mördaren och hans djävulska planer är bokens styrka, där känner jag igen författarens röst. Men däremellan är boken något av en transportsträcka. Jag blir lite irriterad på Bill Hodges, ytterligare en överviktig, smått alkoholiserad, deprimerad manlig snut som hela tiden klantar till det för sig. Sådana snubbar är jag rätt mätt på får jag lov att säga.

Mr Mercedes är inte en dålig thriller i sig, den har alla de komponenter en sådan ska ha. Och Stephen King är bra på att beskriva ondskan mitt ibland oss. Den där ondskan som vi ser på kvällsnyheterna, där grannar förvirrat uttalar sig med ett: ” Han som alltid varit så trevlig och tystlåten. Jag kunde aldrig tro något sådant om honom.” Den ondska som slår ner som ett bombslag, som egentligen är mycket mer skrämmande än något monster (exempelvis en mordisk clown krypande i kloakerna som ingjutit clownskräck i en hel generation) som Stephen King någonsin kunnat fantisera ihop. Men boken är lite svag, det finns potential, men King förvaltar den inte. Men det kan också vara att jag har väldigt höga förväntningar på stackars Stephen King, och jag tror nog att Mr Mercedes kan passa de läsare som gillar just deckare och thrillers.

Med det sagt så kommer jag snart ändå att läsa uppföljaren, Finders Keepers, som precis kommit ut på engelska. Den har fått rätt så fin kritik, och handlar om en besatt läsare som konfronterar sin älsklingsförfattare på ett grymt och grisigt sätt! Jaha, Lida all over again tänker nu den vane Kingläsaren. Men det tror jag inte riktigt, det här verkar vara något annat… Så till uppföljaren till Mr Mercedes hoppas jag att Stephen King har hittat sin stil igen.

/ Malin

Tuijas semesterläsning fortsätter

Debutanten Caroline Kepnes lite ovanliga thriller ”Du” blev nästa alster i sommarhögen, och den har jag och Malin skrivit ihop lite om redan här på bloggen, och därefter metadeckaren ”Tony & Susan”, skriven av Austin Wright redan 1993, som också redan finns här. En lite ovanlig roman om ett deckarmanus, om man nu kan uttrycka sig så… ett intressant grepp i alla fall! Sen fick jag tonårsförfattaren Sarah Dessens splitternya ”Du är aldrig ensam” i min hand, och har man en tonårstjej i sin närhet så är det ett ganska säkert kort att tipsa henne om någon av Dessens böcker – hon skriver bra bladvändare av feelgoodtyp, om starka tjejer på väg mot vuxenlivet. Så även denna gång, och jag blev inte besviken. På bloggen Boksnack finns mina tankar om denna.

Romain Puértolas släppte också sin nyaste mitt i semestertider, och efter att tidigare läst den sanslösa skrönan ” Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp” (finns här på bloggen), så var jag ju tvungen att snabbt ge mig i kast med den om möjligt ännu sanslösare ”Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet”. Vilken gjorde mig ganska besviken, ända tills jag kom till slutet, för det var först då som jag som läsare fick förstått vad allt egentligen gått ut på. Så i efterhand var den klart bättre än under läsning – om man nu kan uttrycka sig så! Precis samma känsla fick jag en gång i tiden av Fredrik Backmans ”Min mormor hälsar och säger förlåt” – den var också klart bättre när jag alldeles i slutet fick veta hur allt egentligen var, eller hängde ihop. Lite grann kändes det som att man borde läsa om boken en gång till, för att kunna uppfatta saker på rätt sätt, så att boken verkligen får komma till sin rätt!

Slutligen fick Morgan Larsson avsluta min semester – hans ”Det opålitliga hjärtat” som han så förtjänstfullt sålde in (både boken och sig själv, faktiskt) under höstens Bok 14 i Sparresalen. Den hade det inte blivit tid till innan, och denna roande, smått fantastiska historia, är klart läsvärd för den som ännu inte hunnit med den, som uppskattar både dråplig situationskomik och fantastik. Lättsam underhållning för både män och kvinnor utlovas. Perfekt sommarnöje!

/Tuija