Nötskal av Ian McEwan

Den brittiske författaren Ian McEwan har skrivit många romaner tidigare, alla mycket läsvärda. De flesta av hans romaner har det gemensamt att de berättas i ett långsamt, lite eftertänksamt tempo. De utforskar ofta processer inom och mellan människor.

Hans nya bok, "Nötskal" är en helt annan slags berättelse. Till det yttre är det en thriller. Trudy och hennes make John har separerat på hennes initiativ. Hon har bett honom flytta ut från deras gemensamma hem, för att hon ska få tid och utrymme att tänka över deras relation och barnet de väntar tillsammans - säger hon. I själva verket har Trudy ett hemligt förhållande med Johns bror Claude. John och Claude är totalt olika varandra. John är förläggare och poet, en känslomänniska som gärna högläser dikter för sin omgivning. Claude är fastighetsmäklare och mest intresserade av pengar och jordiska ägodelar.

Trudy och Claude vill gärna komma över huset som John äger. Visserligen är det ganska förfallet, men tack vare storleken och läget mitt i centrala London är det värt mycket pengar. Problemet är ju bara att de måste få John ur vägen på något sätt...

Så långt är det en ganska vanlig thriller. Men nu kommer det ovanliga, och det är berättarperspektivet. Den som berättar är ett vittne som alltid är närvarande och hör allt som sägs, men som inte kan agera. Det är nämligen det ofödda barnet i Trudys mage som berättar historien för oss.

Det ofödda barnet är här inte på något vis ett tomt kärl eller en blank boksida som väntar på att fyllas med innehåll. Han är redan fullärd och besitter stor kunskap om världen och en imponerande detaljkunskap inom så skilda områden som internationell politik och vinodling. Det är med stor ironi och mycket sarkasm han iakttar och kommenterar sin mors och Claudes förehavanden. Sin mor har han ett mycket kluvet förhållande till. Han ogillar starkt det lidande hon orsakar hans far, och hennes foglighet mot Claude (som han inte direkt har så höga tankar om), men samtidigt är det ju hon som håller honom vid liv - rent bokstavligen genom navelsträngen! Han oroas också av tanken på att bli faderslös innan han ens är född.

Många recensenter har kommenterat anspelningarna på Hamlet, som är många, bland annat personnamnen, men också själva intrigen med sonen som vill hämnas sin far, och den svekfulla modern som lierar sig med farbrodern. Skillnaden här är att medan Hamlet sätter sina planer i verket direkt, så konstaterar vår ofödde berättare torrt att han först måste bli född, och uppskattar sedan att det kommer att ta ca 18 år innan han har tillägnat sig den intellektuella och fysiska styrkan för att genomföra sin hämnd på Claude.

Om man ska få ut något av den här boken måste man ganska snabbt acceptera att den berättas av ett inte fullgånget - men ändå världsvant foster. Då blir berättelsen både rolig och spännande, och ibland lite sorglig...

/Åsa