Snökimonon av Mark Henshaw

Ibland läser man den där boken som är så himmelskt bra men som samtidigt är så överjordiskt svår att tipsa vidare om. Orden räcker inte till, och man kan knappt berätta något om handlingen för att då spoilrar man alltihop. Men så vill man så gärna att fler ska läsa den. Ett typiskt bokligt dilemma. Ungefär i samma mått som det där dilemmat där ens favoritförfattare numera bara skriver dåliga böcker men man läser dem ändå för att kärleken en gång var så ljuv. Suck.
Nåja, Snökimonon av Mark Henshaw är en sådan speciell bok för mig. En bok som jag till slut älskade innerligt men som jag har så svårt att säga något om.
 I Paris möter vi den nyligen pensionerade kommissarien Auguste Jovert vars liv har vänts upp och ner. Han har precis hittat ett brev i sitt postfack, från en ung kvinna som påstår sig vara hans dotter. Ungefär samtidigt så möter han sin nya granne, den allmänt skumme Tadashi Omura som är juridikprofessor från Japan. Omura tränger sig på och vill prata om just fäder och döttrar. Snart har de två herrarna börjat berätta sina livshistorier för varandra, för det är något med Omura som gör att Auguste inte kan varken sluta prata eller sluta lyssna. Och dessa livshistorier snurras in i varandra, pusselbit för pusselbit läggs till detta mystiska pussel av liv.
Det är hänförande, obehagligt och oändligt vackert skrivet. Genom dessa två människors liv färdas vi till vackra och farliga platser i Paris, Algeriet och Japan. Jag slungas mellan drama, svek och långsamma skeenden.
Boken väver in mig i en förvirrat mjuk men skakig sidenkokong, och inget är som jag tror. De första femtio sidorna fick jag kämpa, och jag tänkte nästan ge upp. Men så plötsligt så hade jag läst tvåhundra sidor till utan att knappt förstå hur det gick till. Snökimonon var för mig en väldigt märklig läsupplevelse, men en mäktig sådan.
Läs den och fötrollas!

/ Malin