Cementträdgården av Ian McEwan

Cementträdgården är McEwans debutroman från 1978, och den kom i svensk översättning 1979. Jag blev nyfiken då jag snubblade över vårt exemplar i magasinet, som pryds av en nedgrävd hand som sakta tar sig uppåt i gruset. Ja, ni hör ju själva, det är ett omslag som lockar. Tyvärr fanns det ingen bild på just den utgåvan, men ni får tro mig på mitt ord.
Den här historien utspelar sig i ett rätt så slitet hus på en gata som har sett sina bästa dagar slumra förbi. Det är sommar, ljuset är dallrande hett och allt färgas i en trött blekgrön färg. Vi får följa fyra syskon; Julie, Jack, Sue och Tom. Deras far dör i en hjärtinfarkt när han skyfflar cement i trädgården, och snart efter det insjuknar barnens mor i någon mystisk åkomma. Hon drar sig tillbaka till sitt sovrum mer och mer, och lämnar över ansvaret till äldsta dottern Julie, mycket till Jacks förtret då han anser sig vara mannen i huset och därmed automatiskt borde få ta alla beslut. Hjälpligt tar sig hushållet framåt ett tag. Men så dör även modern. De fyra barnen lämnas vind för våg, även om mamman har förberett så att de ska ha tillgång till pengar. De fyra bestämmer sig snabbt för att klara sig själva, annars kommer socialen och splittrar syskonen. Men så var det ju det där med den döda modern på ovanvåningen…
De fyra dras nu in en makaber dans där regler och gränser sätts ur spel. Samspelet mellan syskonen blir alltmer skrämmande och tabun bryts. Det är lite Flugornas Herre över det alltmer smutsiga och äckliga huset.
Cementträdgården är en oerhört speciell bok, som jag inte tror lämnar någon oberörd. Lika delar äcklad och fascinerad så måste jag läsa vidare, och McEwans språk är både avskalat, känslokallt och torrt. Flera dagar efter att jag har läst ut boken och den har fått slingra sig ner till hemligheternas kammare, det vill säga magasinet, så kommer jag på mig själv att rysa till för att jag tänkt på syskonen igen. Jag tror att det egentligen är ett rätt så bra betyg.

/ Malin