Ibland dyker det upp en bok som är som en ny vän som man ser fram emot att lära känna närmare, dela hemligheter med och i varandras sällskap upptäcka allt fler saker man har gemensamt. "Jessie Lambs testamente" är en sådan bok. Jane Rogers har sagt i en intervju att hon omarbetar det hon skrivit oräkneliga gånger, och det märks. Det går knappt att hitta en överflödig mening i boken. Hennes prosa är full av inspiration och berättarglädje och det finns i handlingen ett medryckande driv och stegrande spänning och ovisshet om berättelsens utgång. Slutet är på något sätt både oförutsägbart och, när det väl avslöjats, det enda sätt man kan föreställa sig att det skulle sluta.Huvudpersonen är Jessie Lamb, som lever i en värld som drabbats av Maternal Death Syndrome, en pandemi som dödar alla gravida kvinnor. När det inte går att finna ett botemedel mot sjukdomen hotas mänskligheten att utplånas. Då samhällets sköra sammansättning uppluckras och civilisationen söndras får extrema grupper allt större makt, och allt större del av världssamfundets utrymme fylls av anarki och laglöshet. Räddningen tycks finnas i frysta embryon och en av de ledande forskarna är Jessies far. Boken tar upp vår tids största problem och driver dem till sin spets: miljöförstöring, sexism, extremism och terrorism. Men den här boken rymmer så mycket mer: ungas oskuldsfullhet och idealism, viljan till självuppoffring, meningen med livet och förhållande mellan föräldrar och deras barn. Huvudkonflikten, den mellan dotter och far, når klimax i bokens slutskede, då allt man tidigare läst hamnar i nytt ljus. Varmt rekommenderad.
/Johan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar