Nora Webster av Colm Tóibin

Tiden är sent 1960-tal och miljön är den irländska landsbygen. Nora är i 45-årsåldern och har just blivit änka efter Maurice, som var lärare i byskolan och en ansedd och uppskattad person i det lilla samhället. Hon är nu ensam med sina fyra barn. De två äldsta döttrarna studerar och bor inte längre hemma, men de två yngsta sönerna är fortfarande i skolåldern. Efter makens död måste Nora nu försöka gå vidare med sitt liv och hitta nya rutiner och sätt att leva för sig själv och barnen. Hon söker sig tillbaka till sitt gamla arbete, men mycket har hänt där sedan hon slutade. Nora försöker också prövande hitta nya sociala kontakter på egen hand, och blir ibland besviken och ibland glatt överraskad. Dessutom måste hon hantera alla människor som ständigt dyker upp vid hennes tröskel och vill beklaga sorgen eller prata om Maurice.

Av Noras tankar och återblickar på åren med Maurice, förstår man att det var han som stod i centrum, som hade alla kontakter och höll ihop sin familj. Nora befann sig i hans skugga, självvalt eller inte är svårt att säga. Klart är i alla fall att det är ett helt nytt liv som börjar nu. Berättelsen har ett ständigt närvarande vemod. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Det är vardagliga små men betydelsefulla saker som skildras. Det handlar om relationer mellan människor, om småstadsmentaliteten på landsbygden, där alla vet allt om varandra. Mycket i berättelsen är så klart präglat av tid och miljö, men förvånansvärt mycket känns tidlöst, och handlar om frågor som alltid är aktuella.

Nora är en person som är svår att lära känna, både för människor i hennes närhet och för oss läsare. Hon blir aldrig ett offer, trots sitt utsatta läge, utan har en inneboende stolthet, som gör att hon klarar sig ur även svåra situationer. Ett par gånger väntar man sig att det ska ske något dramatiskt, men det händer aldrig. Boken är ovanlig på så sätt, det finns inget klimax och egentligen inget slut. Men något händer med Nora under berättelsens gång, och när man lämnar henne känns det hoppfullt, som om hon har kommit en bit på väg både med sitt sorgearbete och med sitt nya liv.

/Åsa