"Klockan är nio minuter i tolv när jag ringer till Mauthausen, tidigare koncentrationsläger, idag minnesplats. En lång stund är det ingen som svarar. I fjärran ringer och ringer det. Det känns som om jag ringer till det förgångna och ingen finns där."
Vilken oerhört speciell bok och läsupplevelse det här blev! Katja Petrowskaja berättar om sin familjehistoria med alla dess hål och människor som på olika sätt fastnade i Europa och Ryssland under de två krigen.
En stor judisk släkt där få finns kvar, där namnen och personerna bakom aldrig fått sin historia berättad. Berättelsen tar Katja och oss över hela Europa och in i Ryssland, kors och tvärs genom tid och rum. Vi får möta Rosa som väntar på sin man längre än självaste Penelope, det svarta fåret Judas Stern, morfar Vasilij vars krig aldrig tog slut, en bråkdel av alla de som föll ner i hålet i Babi Jar och som aldrig tog sig därifrån och många många fler. Om de judiska gravstenarna i Kalisz som används som gatstenar, så att alla som går över dem trampar gravstenarna till stoft igen och igen..
Esther kanske är en svår bok att läsa, språket hackar sig fram med långa meningar som ibland inte sätter punkt, och hoppande mellan olika tider och människor. Men till slut hör jag henne, jag hör Katja sitta framför mig och berätta och då förstår jag att det är talspråk jag läser. När jag väl kommit på det, så ryms här helt otroliga storslagna öden och små vardagliga öden, och hjärtskärande meningar som etsas in i mig. Det är så starkt att jag dagen efter läsningen får gå tillbaka och läsa lite igen, för att mitt hjärta ska orka med.
Esther kanske, en bok om alla de vi söker efter i vår våldsamma historia, bara för att förlora dem igen i samma stund så fort vi finner dem i listor från olika tåg, rapporter och på foton. Och så även om den rotlöshet som hör till, när man inte vet vart man hör hemma och var de man älskar finns, om livet efter flykten. En stark bok som kräver något av sin läsare, men det är något jag gärna ger.
/ Malin
En stor judisk släkt där få finns kvar, där namnen och personerna bakom aldrig fått sin historia berättad. Berättelsen tar Katja och oss över hela Europa och in i Ryssland, kors och tvärs genom tid och rum. Vi får möta Rosa som väntar på sin man längre än självaste Penelope, det svarta fåret Judas Stern, morfar Vasilij vars krig aldrig tog slut, en bråkdel av alla de som föll ner i hålet i Babi Jar och som aldrig tog sig därifrån och många många fler. Om de judiska gravstenarna i Kalisz som används som gatstenar, så att alla som går över dem trampar gravstenarna till stoft igen och igen..
Esther kanske är en svår bok att läsa, språket hackar sig fram med långa meningar som ibland inte sätter punkt, och hoppande mellan olika tider och människor. Men till slut hör jag henne, jag hör Katja sitta framför mig och berätta och då förstår jag att det är talspråk jag läser. När jag väl kommit på det, så ryms här helt otroliga storslagna öden och små vardagliga öden, och hjärtskärande meningar som etsas in i mig. Det är så starkt att jag dagen efter läsningen får gå tillbaka och läsa lite igen, för att mitt hjärta ska orka med.
Esther kanske, en bok om alla de vi söker efter i vår våldsamma historia, bara för att förlora dem igen i samma stund så fort vi finner dem i listor från olika tåg, rapporter och på foton. Och så även om den rotlöshet som hör till, när man inte vet vart man hör hemma och var de man älskar finns, om livet efter flykten. En stark bok som kräver något av sin läsare, men det är något jag gärna ger.
/ Malin
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar