"Rörelsen" av John Ajvide Lindqvist

"Rörelsen: den andra platsen" är en prequel, en föregångare till "Himmelstrand", som Malin skrivit om tidigare. Böckerna kan läsas fristående, men man får ut mer av att läsa dem ihop. "Rörelsen" är delvis självbiografisk. Den handlar om den 19-årige John Lindqvist, som i likhet med författaren själv flyttade in till Stockholms city i mitten av 1980-talet, för att försöka försörja sig som trollkarl. Han får hyra ett sjabbigt gårdshus på Luntmakaregatan, med dusch i tvättstugan. I duschrummet finns något okänt som först skrämmer John. Han ser hur hans grannar börjar besöka tvättstugan allt oftare och hur de förändras. Efter att en granne med manisk blick försökt få med honom dit flyr han. Men en dag när allt känns mörkt och hopplöst kan han inte längre stå emot löftet om "det andra", det nya och underbara som väntar i duschrummet...

"Rörelsen" är i första hand en skräckroman, men också mycket mer. Det är en beskrivning av det svenska samhället på 1980-talet - politiken, kulturen, musiken. John Ajvide Lindqvist är utan tvekan den bästa svenska skräckförfattaren, och det närmaste vi kommer Stephen King. Det finns så många likheter mellan dem, och i en gammal intervju läser jag också att Ajvide är ett stort fan av Kingen, och säger att han inspirerats av hans sätt att skriva. Skildringen av hur skräcken kan finnas mitt i det mest vardagliga behärskar de båda. Uppväxtskildringar är också något som båda är fenomenala på. Att återskapa en stämning och en tidsanda som gör att man nästan minns själv hur det var - trots att man kanske inte ens var född, eller är uppvuxen 10 år senare och 50 mil ifrån författaren. Också huvudpersonen John påminner så mycket om Stephen Kings "vanliga kille" som alltid råkar hamna i något mycket ovanligt. Och precis som King vävde en fantastisk och skrämmande berättelse kring Kennedymordet i "11.22.63", så tar sig Ajvide i bokens slutscen an vårt svenska nationaltrauma - Palmemordet.

Ajvide blir bara bättre och bättre. "Låt den rätte komma in" är en nutida klassiker, och "Rörelsen" ger bakgrunden till den, och till hur hela Ajvides författarskap danades där i det dystra gårdshuset intill Brunkebergstunneln med dess mörka hemlighet...

/Åsa

"Ull" av Hugh Howey

Hugh Howey arbetade bland annat som datorreparatör och kapten på ett fartyg innan han ägnade sig åt författande på heltid. I en intervju med amerikanska National Public Radio har han sagt att "Ull" kan liknas vid tv-serien "Lost" – "fast med ett logiskt slut." Jag förstår vad han menar. "Lost" började som en science fiction-serie med tänkvärda filosofiska tankeställningar, men slutade som en fantasy-serie. Dess förvirrande slut var full av övernaturliga förklaringar och polariserade tv-seriens fans – hälften avskydde det, andra hälften älskade den emotionella aspekten av slutet, men ingen kunde säga att slutet var intellektuellt tillfredställande. "Ull" däremot, är konsekvent både intellektuellt och känslomässigt tillfredställande, från början till slut. Ingenting sker i "Ull" som inte har en vetenskaplig, empirisk förklaring, och "Ull" är därmed i varje beståndsdel science fiction; faktum är att romanen är själva sinnebilden av vad SF står för (uttryckt annorlunda är SF 100% "Ull"). Men trots detta är romanen aldrig didaktisk eller pedantisk då den förser läsaren med naturliga förklaringar på dess många mysterier.

Ramberättelsen är enkel. I en värld som blivit obeboelig har människan blivit tvungen att bo under jorden i en silo stor nog att rymma ett helt samhälle. Endast brottslingar får vistas utanför det underjordiska samhället, eftersom att vistas ovan jord innebär en snabb död. Men vad är det som har gjort världen livsfientlig? Strålning, luftförorening, syrefattighet? En kvinnlig mekaniker blir dömd till döden och tvingas ovan jord och blir där den första som nystar upp de många mysterier som ingen i hennes värld trott att de skulle fått en förklaring på. Bokens silo blir en mikrokosm av vår värld, och ger en skrämmande bild av hur vår värld kommer i se ut i framtiden då jordens resurser börjar ta slut.

Huvudpersonen är smart som Lisbeth Salander, mentalt stark som Katniss Everdeen, och driven och självständig som Jane Eyre. De som har makten försöker hemlighålla sanningen om vad som finns utanför det underjordiska samhället och all historia som skett innan det senaste upproret. Detta skapar många konflikter och det är när de förtryckta konfronterar makthavarna och försöker omkullkasta ordningen som boken snärjs in i många spännande berättelsetrådar, och det hela blir en tät väv vars upplösning är oförutsägbar men ändå självklar i skenet av allt som tidigare skett, som de bästa slut är.

/Johan

Små svarta lögner av Sharon J Bolton

Jag är sedan länge svag för Sharon Boltons böcker, och när jag fick nys om att hennes nya bok utspelar sig på Falklandsöarna så var jag inte sen på att plocka med den hem. En annan svaghet jag har är nämligen böcker som utspelar sig i utsatta och annorlunda miljöer där naturen får spela en av huvudrollerna. Och precis så är det i den här boken!
I Små svarta lögner befinner vi oss på Falklandsöarna under några stormiga dagar under hösten 1994, ett litet tätt sammansvetsat samhälle där alla känner alla. Catrin lever ensam långt ut på klipporna, i ett ensligt hus med valskelett i trädgården. Hennes enda sällskap är hunden och vinden som viner runt knuten. Snart så förstår vi att det inte alltid varit så, det har funnits fler i huset, två små pojkar och en make. Men pojkarna finns inte mer och maken har lämnat Catrin.För vad är det värsta din bästa vän skulle kunna göra mot dig? Ett ögonblicks sekund av ouppmärksamhet, olyckan som följer och så är två barn döda. Sorgen, hämnden och ilskan virvlar svart runt Catrin och valskeletten i hennes trädgård.
Men så börjar plötsligt barn försvinna på öarna. Gamla brott simmar upp mot ytan, svek och hämnd går hand i hand, blodet flödar och allt till ljudet av sorgsna valars sång. Inget är som vi tror och snart sneglar även jag misstänksamt på öborna. Bolton är som vanligt oerhört skicklig på sitt persongalleri, jag både ser och känner så för de här personerna som vävs djupare och djupare in i sitt nät av just svarta lögner.
Det här är en riktig spännande och välskriven historia, en bok vars sidor jag vänder så snabbt att jag nästan får papercuts. Falklandsöarna med sin konfliktfyllda historia, kriget ligger precis bakom invånarna och det är ett komplicerat förhållande öarna för med Storbritannien och Argentina. Livet här är på naturens villkor med även på villkor från ett land så långt bort. Små svarta lögner är en mörk och fascinerande bok, och Sharon Bolton är så vass på att föra in ett nästan poetiskt språk mitt i allt det svarta. Bolton är en författare som aldrig gör mig besviken, och dessutom väcker hon med denna bok en längtan efter Falklandsöarna i mig.

/ Malin

Nora Webster av Colm Tóibin

Tiden är sent 1960-tal och miljön är den irländska landsbygen. Nora är i 45-årsåldern och har just blivit änka efter Maurice, som var lärare i byskolan och en ansedd och uppskattad person i det lilla samhället. Hon är nu ensam med sina fyra barn. De två äldsta döttrarna studerar och bor inte längre hemma, men de två yngsta sönerna är fortfarande i skolåldern. Efter makens död måste Nora nu försöka gå vidare med sitt liv och hitta nya rutiner och sätt att leva för sig själv och barnen. Hon söker sig tillbaka till sitt gamla arbete, men mycket har hänt där sedan hon slutade. Nora försöker också prövande hitta nya sociala kontakter på egen hand, och blir ibland besviken och ibland glatt överraskad. Dessutom måste hon hantera alla människor som ständigt dyker upp vid hennes tröskel och vill beklaga sorgen eller prata om Maurice.

Av Noras tankar och återblickar på åren med Maurice, förstår man att det var han som stod i centrum, som hade alla kontakter och höll ihop sin familj. Nora befann sig i hans skugga, självvalt eller inte är svårt att säga. Klart är i alla fall att det är ett helt nytt liv som börjar nu. Berättelsen har ett ständigt närvarande vemod. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Det är vardagliga små men betydelsefulla saker som skildras. Det handlar om relationer mellan människor, om småstadsmentaliteten på landsbygden, där alla vet allt om varandra. Mycket i berättelsen är så klart präglat av tid och miljö, men förvånansvärt mycket känns tidlöst, och handlar om frågor som alltid är aktuella.

Nora är en person som är svår att lära känna, både för människor i hennes närhet och för oss läsare. Hon blir aldrig ett offer, trots sitt utsatta läge, utan har en inneboende stolthet, som gör att hon klarar sig ur även svåra situationer. Ett par gånger väntar man sig att det ska ske något dramatiskt, men det händer aldrig. Boken är ovanlig på så sätt, det finns inget klimax och egentligen inget slut. Men något händer med Nora under berättelsens gång, och när man lämnar henne känns det hoppfullt, som om hon har kommit en bit på väg både med sitt sorgearbete och med sitt nya liv.

/Åsa

Esther kanske av Katja Petrowskaja

"Klockan är nio minuter i tolv när jag ringer till Mauthausen, tidigare koncentrationsläger, idag minnesplats. En lång stund är det ingen som svarar. I fjärran ringer och ringer det. Det känns som om jag ringer till det förgångna och ingen finns där."

Vilken oerhört speciell bok och läsupplevelse det här blev! Katja Petrowskaja berättar om sin familjehistoria med alla dess hål och människor som på olika sätt fastnade i Europa och Ryssland under de två krigen.
En stor judisk släkt där få finns kvar, där namnen och personerna bakom aldrig fått sin historia berättad. Berättelsen tar Katja och oss över hela Europa och in i Ryssland, kors och tvärs genom tid och rum. Vi får möta Rosa som väntar på sin man längre än självaste Penelope, det svarta fåret Judas Stern, morfar Vasilij vars krig aldrig tog slut, en bråkdel av alla de som föll ner i hålet i Babi Jar och som aldrig tog sig därifrån och många många fler. Om de judiska gravstenarna i Kalisz som används som gatstenar, så att alla som går över dem trampar gravstenarna till stoft igen och igen..
Esther kanske är en svår bok att läsa, språket hackar sig fram med långa meningar som ibland inte sätter punkt, och hoppande mellan olika tider och människor. Men till slut hör jag henne, jag hör Katja sitta framför mig och berätta och då förstår jag att det är talspråk jag läser. När jag väl kommit på det, så ryms här helt otroliga storslagna öden och små vardagliga öden, och hjärtskärande meningar som etsas in i mig. Det är så starkt att jag dagen efter läsningen får gå tillbaka och läsa lite igen, för att mitt hjärta ska orka med.
Esther kanske, en bok om alla de vi söker efter i vår våldsamma historia, bara för att förlora dem igen i samma stund så fort vi finner dem i listor från olika tåg, rapporter och på foton. Och så även om den rotlöshet som hör till, när man inte vet vart man hör hemma och var de man älskar finns, om livet efter flykten. En stark bok som kräver något av sin läsare, men det är något jag gärna ger.

/ Malin

”Det som inte dödar oss”

Ska jag då våga mig på att skriva något om denna fjärde Milleniumbok, som ju är skriven av David Lagercrantz och inte av Stieg Larsson, av naturliga skäl… Jag har noterat att ingen av mina kollegor gjort det, antingen för att de faktiskt inte läst den – av olika skäl – eller för att det kan vara kontroversiellt att ha åsikter i sammanhanget. Jag ger mig på ett försök i alla fall!

Och ja, jag blev rejält underhållen. I ett synnerligen rasande tempo skildrar Lagercrantz ett par novemberveckor i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders liv. Det är en historia av smått osannolika mått som serveras, dit jag inte tror att Stieg Larsson hade sträckt sig. Hans kännetecken var ju ändå att balansera det på den knivskarpa eggen av trovärdighet, som gjorde att man på något sätt ändå kunde köpa konceptet med Lisbeth Salander, denna i sig otroliga människa. Men nu blir det lite för bra, det mesta – helt ok för sitt underhållningsvärde, men det märks på många plan att det inte är Stieg Larssons signum över verket. Språkbruket, till exempel, har inte behandlats med samma omsorg som Stieg skulle gjort (där ett gediget redaktörsarbete kunde snyggat till åtskilligt slarv). Vilket i sig är en smula förvånande, att inte Lagercrantz själv kunde lagt sig lite mer vinn om korrekthet. För han kan, ju. Dessutom tar han till lite väl enkla knep för att informera läsaren, men egentligen Blomkvist, om massor av detaljer kring Lisbeths uppväxt, genom att låta den f d förmyndaren Holger berätta, men framför allt en kvinna som varit fostermamma till Lisbeths tvillingsyster. En kvinna som rimligtvis inte borde ha en aning om ens hälften som hon detaljerat delar med sig av.

Och här kommer jag osökt in på det som för mig känns som ett oförlåtligt fabricerande – dock utan att jag har belägg för det, för egentligen borde jag ha läst om alla Stiegs tre böcker för att kolla tidigare fakta. Hade Lisbeth verkligen en tvillingsyster? Det är inget jag har något som helst minne utav. Och dog inte Holger, förmyndaren? Visserligen fick han väl en stroke eller liknande, först, men jag har en känsla av att han nog också dog, så småningom. Vilket jag dock kan ha fullständigt fel i. Men att han skulle vara kristallklar och kunna berätta åtskilligt om Lisbeth för Mikael känns lite som en omskrivning av historien, det med. Men som sagt, det kan vara mitt minne som sviker, och inte Lagercrantz som sviktar… Trots allt detta hade jag ändå ganska god behållning av de femhundra sidorna, för det ska Lagercrantz ändå ha all heder av – det är en minst sagt fantastisk (!) historia han har hittat på!

/Tuija

"Carol" av Patricia Highsmith

För mig var Patricia Highsmith främst känd som författare till spänningsromaner som "Främlingar på tåg" och "The talented Mr. Ripley" (med den mindre spännande svenska översättningen "En man med många talanger"). Jag blev därför förvånad över att hon skrivit boken som ligger bakom den aktuella filmen "Carol" med bland andra Cate Blanchett i rollistan. Eftersom jag vill se filmen, måste jag ju först läsa boken - jo, det finns klara regler kring den ordningsföljden!

Boken handlar om den unga Therese som arbetar på ett stort varuhus i New York, någon gång i början av 1950-talet. Hon är egentligen utbildad scenograf men har svårt att hitta arbete. Therese lever ett ganska enahanda liv i sin lilla lägenhet. På fritiden träffar hon pojkvännen Richard och några få vänner. Therese är uppvuxen på ett barnhem och har därför ingen kontakt med sina föräldrar. En dag mitt i värsta julruschen på varuhuset, står plötsligt Carol framför hennes disk.

Therese känner sig omedelbart dragen till kvinnan framför henne, och efter en tids funderande tar hon kontakt med Carol. De börjar träffas och inleder ett förhållande på allvar då Carol ber Therese följa med på en resa. Carol är äldre än Therese, hon har varit gift och ligger i skilsmässa från en man som är mycket bitter över det han fått reda på om sin frus relationer. De har en liten dotter tillsammans som han försöker hindra henne från att träffa. I 1950-talets USA sågs homosexuella relationer som onaturliga, och kunde till och med åberopas som skäl för att ta ifrån en förälder vårdnaden om sitt barn.

"Carol" gavs ut 1952 med titeln "The price of salt" under pseudonymen Claire Morgan. Inte förrän 1990 kom första utgåvan under Highsmiths eget namn, och då med titeln "Carol". Anledningen var förstås att ämnet var tabu, och Highsmith lär också själv ha haft relationer med andra kvinnor i hemlighet. "Carol" är i första hand ett relationsdrama, men också en klassisk utvecklingsroman, i vilken Therese genomgår en inre resa som motsvaras av den yttre resa hon gör med Carol. Det är smått otroligt att den är skriven för 65 år sen. Förutom en del tidsmarkörer kunde den utspela sig idag. Frågor om identitet och sexualitet är ständigt aktuella, liksom de fördomar som homosexuella par fortfarande möter, och som gör att inte alla vågar vara öppna med sin kärlek.

/Åsa

”Ingenting är glömt” av Adam Sarafis

Och pseudonymen Sarafis är ingen mindre än vår Linda Olsson från Nya Zeeland (”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”, ”I skymningen sjunger koltrasten” m fl), som tillsammans med manusförfattaren Thomas Sainsbury (också från Nya Zeeland) skrivit första delen i en thrillertrilogi. Och det är en politisk bladvändarthriller som – naturligtvis - mest utspelar sig i Auckland, Nya Zeeland. Väldigt trevlig igenkänningsfaktor för mig, som satt med GoogleEarth öppen hela tiden under läsningens gång… kul med lite nya miljöer inom genren!

Men den inledande miljön är inte desto mindre stadsbiblioteket (!). Där hittas Brent, en ung bibliotekarie, död och alla utgår ifrån att det är ett självmord. Men väninnan Jade vet bättre. Hon tar hjälp av en f.d. terroristexpert – Sam Hallberg från Norge – och de söker efter en sanning som visar sig vara vida större än de borde befatta sig med. Brent hade nämligen skrivit en bok med ett spränghett stoff, som blottlägger hemligheter på mycket hög politisk nivå. Det är – bl a - brittiska militärer, som begått krigsbrott i Irak, som tillåtits starta om på Nya Zeeland under ny identitet. Men det är också politisk korruption på hög nivå när EU öppnar för större kvot av köttimport från samma land. Det är som sagt spänning på hög nivå (dubbeltydigt..) även om det kanske inte är så vansinnigt mycket nytt under solen. Karaktärerna är intressanta, och dem hade jag gärna velat veta lite mer om – men det är väl kanske det trilogin är till för. Dessvärre var somliga av trådändarna i slutet lite förvillande… men det får kanske också sin förklaring senare! Trots detta riktigt läsvärd spänning – absolut.

/Tuija

"En sån som du" av Gillian Flynn

Gillian Flynn är numera mest förknippad med bladvändaren "Gone girl", som även blivit film. Men innan dess hade hon skrivit flera andra - i mitt tycke - starkare romaner och thrillers. Hennes senaste bok, "En sån som du" beskrivs av förlaget som en skräcknovell.

"Anden i handen" är utåt sett en tarotstudio där man spår i kort och siar om framtiden hos (företrädesvis) uttråkade medelklasskvinnor. Bakom draperierna finns dock en annan verksamhet, som snarare lockar männen till sig. Historien berättas av en kvinnorna som jobbar "bakom kulisserna" men som vid ett sjukdomsfall får hoppa in i spådomsverksamheten. Hon berättar ärligt och humoristiskt om sitt yrke, och om hur det på båda sidor av draperiet går ut på att ge kunderna vad de vill ha, och säga vad de vill höra. Spåkvinnan blir uppsökt av en kvinna som nyss flyttat till ett stort gammalt hus med sin man och två söner. Styvsonen har plötsligt förändrats sedan flytten, och mamman börjar bli rädd för honom. Hon tror att han har påverkats av huset på något sätt. När spåkvinnan blir tillfrågad om att göra ett hembesök i huset, kan hon inte motstå det som tycks vara lättförtjänta pengar för att strö lite örter omkring sig och mumla besvärjelser. Det visar sig dock att det verkligen händer hemska och oförklarliga saker i huset och kring styvsonen...

Att man som läsare ska hållas i osäkerhet kring vad som egentligen hänt och vem man kan lita på, verkar vara en trend, och i denna konst är Gillian Flynn en mästare. Efter en något skakig inledning stegras spänningen obönhörligt fram till slutet, som i mitt tycke kunde varit lite vassare. Men novellformen är inte lätt, på få antal sidor ska karaktärer byggas och trådar läggas ut och samlas ihop - och här blir man inte besviken på Flynn. Roligt att läsa en författare man gillar i ett format man gillar - och att de två funkar ihop! Jag hoppas nog ändå att Flynns nästa alster blir en roman - vågar man kanske hoppas på en skräckroman...? :-)

/Åsa

"Alla borde vara feminister" av Chimamanda Ngozi Adichie

För ett tag sen läste jag " Lila hibiskus" av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och tyckte väldigt mycket om den, läs här vad jag skrev om boken. Jag blev därför nyfiken när jag såg att hon gett ut den här lilla boken (61 sidor) med den stora titeln.

Adichie skriver om vad som fick henne att bli feminist, och om vilka problem som är förknippade med att vara feminist i Nigeria där hon själv är uppvuxen - och överhuvudtaget för afrikanska kvinnor. Hon skriver om de fördomar som finns mot feminister, och hon bemöter dem på ett lättsamt och sakligt sätt. Hon resonerar också kring hur vi redan som unga blir låsta och begränsade av könsrollerna, och hur detta tar sig uttryck i en afrikansk kontext.

Boken bygger på ett "TED talk", en föreläsning som Adichie höll, och delar av talet har också samplats av Beyoncé i låten "Flawless". Det är inte direkt några nya tankar eller idéer som framförs av Adichie. Men hon gör det med sin egen röst, och hon ger målande exempel från den kultur och vardag hon är uppväxt i och präglad av. Boken kommer i år att delas ut i alla svenska gymnasieskolor till elever som går andra året.

"Alla borde vara feminister" finns både som bok och som e-bok hos biblioteken i Karlskrona.

/Åsa

Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker

Det här är något av en koloss till roman, 700 härliga sidor. Jag brukar försöka ta mig an en sådan här tjockis varje jul, förra året ägnade jag mig åt den fantastiska Steglitsan mellan knäcken och kolan. Det är någonting med juldagarna som gör att jag gärna försvinner in i en tjock härlig roman med många trådar. Förmodligen har det att göra med att jag tycker mig ha mer tid till tjocka böcker då än i vanliga fall.
Sanningen om fallet Harry Quebert kom ut 2014, och är schweizaren Joël Dickers andra roman, men den första på svenska. I somras såg jag den överallt, höjd till skyarna på den svenska blogghimmeln. Det är alltid med viss bävan man läser en bok som är så omtyckt, risken är stor att den inte är så bra som man hoppats. Men jag blev inte besviken, den här historien är verkligen fantastisk!
Det är en strålande sommardag i Aurora, New Hampshire 1975, solen dallrar och allt är ljuvt grönt. Men snart slås småstadsidyllen i bitar då den blott 15 år unga Nola Kellergan förvinner spårlöst. Jakten går över hela New Hampshire, men Nola förblir ett olöst mysterium. Nola Kellergan blir ett namn på allas läppar, genom hela landet far skräcken och undringarna över vad som hänt henne.
Trettiotre år senare hittas hennes förmultnade kropp nedgrävd i Harry Queberts trädgård. Quebert är Amerikas litteräre älskling, vår tids store författare. Ryktet om liket och i vems trädgård det låg drabbar hela USA med en tidningslöpelds hastighet. Harry Quebert fängslas och anklagas för mordet, han nekar dock och förstår inte hur Nola hamnat under hans rosbuskar.
Till sin hjälp att nysta i fallet får han sin förre elev och numera själv stjärnförfattare, Marcus Goldman, som också är romanens berättare. Tillsammans med en lokal polis börjar Goldman sin egen utredning av fallet, och vad som egentligen hände den där sommardagen för så många år sedan. Snart har fallet tagit tusen olika vändningar och blivit mer komplicerat än Goldman någonsin anat. Under tiden skriver han på sin nya bok, Sanningen om fallet Harry Quebert..
Den här boken är en magisk historia att totalt förvilla sig in i. Jag bir uppsnurrad på olika ledtrådar till höger och vänster och varje gång jag tro mig se lösningen, så läser jag nästa mening och alla mina teorier omkullkastas. Det är en oerhört välskriven berättelse, och jag tycker inte den tappar fart en ända gång, trots sina många sidor. Det är spännande och otäckt men samtidigt väldigt vackert och roligt. Sanningen om fallet Harry Quebert må vara en roman om ett brott, men det är lika mycket en roman om kärlek. Kärleken som får blodet att rusa, hjärtat att stanna och alla ens intelligenta tankar att flaxa förskrämt iväg.
Så, luta er tillbaka, dra en filt över benen och spendera några dagar i den drömska men ack så luriga staden Aurora. Det här är en riktigt stor roman, både bokstavligen men även själsligt. 

 / Malin

"Miniatyrmakaren" av Jessie Burton

Amsterdam år 1689. Den unga Nella Oortman har blivit bortgift med den äldre köpmannen Johannes Brandt, efter att hennes en gång så fina familj kommit på obestånd. Hon reser in till Amsterdam från byn där hon är uppväxt, för att inta sin plats som Brandts hustru. I det stora huset blir hon mottagen på ett märkligt sätt, och äktenskapet blir inte alls som hon tänkt sig. Brandt själv är nästan aldrig hemma, och när han är det låser han in sig i sitt arbetsrum. Nella får istället tillbringa mycket tid ihop med hans stränga och inbundna syster Marin, som hittills varit kvinnan i huset. I hushållet finns också tjänsteflickan Cornelia och tjänaren Otto, som Brandt befriat från ett slavskepp och tagit med sig hem.

För att kompensera för sin frånvaro köper Brandt ett dockskåp till Nella, en exakt miniatyrkopia av huset de bor i. Hans tanke är att hon ska hålla sig sysselsatt med att inreda skåpet. Nella hittar en hantverkare som kallar sig miniatyrmakare i staden, och beställer lite halvhjärtat några föremål till skåpet. När de kommer imponeras hon av skickligheten i hantverket. När fler föremål kommer utan att hon beställt dem, börjar hon bli rädd. Miniatyrmakaren verkar känna till familjens innersta hemligheter, och har dessutom en märklig förmåga att med sina miniatyrer förutsäga saker som ännu inte hänt. Samtidigt blir Brandt via sina affärer inblandad i något som kan hota både honom och hans familj. Läsaren vet inte riktigt om det är Miniatyrmakaren som orsaker allt som händer familjen Brandt - eller om denne bara försöker varna dem... Spännande och ibland riktigt magiskt, med fantastiska miljöer och karaktärer som man utan svårighet ser levande framför sig - som upplagt för en filmatisering!

/Åsa