Rävsång av Christina Ljungqvist

Äntligen har jag läst en av Christin Ljungqvists böcker, som länge varit hyllade! Rävsång är hennes senaste alster, och den handlar om Finn, Göteborg, resande, svikna vänner och svikande föräldrar. Men också om känslor, massor av känslor av olika slag, syskonskap, döden - och allt vad den kan innebära. En mångfacetterad bok som också innehåller mycket musik, mycket tankar, och en pojke som stammar, vars pappa var alkoholist, och förstörde så mycket för resten av familjen.

Vi lär känna Finn när han är på väg tillbaka till Sverige efter en 1 ½ år lång resa i Asien, en resa han gav sig iväg på strax efter att hans pappa dött. Utan att säga ett ord till någon, och utan att höra av sig överhuvudtaget under resans gång. Först tror man som läsare att hans sorg gjorde att han var tvungen att bara släppa taget om allt, ta sin gitarr med sig och få sörja ifred. Men snart fattar man att bilden är avsevärt mer komplex än så - pappan var en alkoholiserad f d musiker, som Finn också avskydde av en massa orsaker. Väl hemma går massor av energi åt till att be folk om förlåtelse för att han bara försvann sådär, och oroade så himla många människor. Samtidigt lever han i en vacuumbubbla kring sitt eget resande, som det är så svårt att berätta om för människor som aldrig gjort något liknande själva. För det svåra är ju just det där att hemma är allting precis som man lämnade det, tiden har liksom stått still och ingenting har förändrats, medan man själv är en helt annan människa än innan man for. Hur ska man förklara det när ingen förstår vad man pratar om? Alltså pratar man inte så mycket om det.

Sin pappa vill han dock prata om, framför allt med sin mamma, men där tar det stopp. Hon undviker att prata om pappan, hans död, och allting runtomkring det. I lägenheten står soffan fortfarande kvar som han pissat och spytt i och som Finn hittade honom död i. I hans garderob hänger pappans kläder kvar, liksom beundrarposten från gamla groupies, men också hans gamla snorpapper ligger kvar på nattduksbordet. Vem är det egentligen som betett sig underligt i ett och ett halvt år?

Alla sörjer de på olika sätt; Finn, hans syster Ester, och mamman. Finns gamla kompisar – alla mellan 20 och 30 år - tassar runt på tå och vet inte riktigt hur de ska närma sig Finn igen, de känner sig både svikna och sårade, och lever liv som rullat vidare. Det är mycket som är känsligt och svårt, och ibland t.o.m. avgrundsdjupt och oöverkomligt. Men mitt i allt det svåra och jobbiga, mitt i Finns ständiga, sprängande spänningshuvudvärk, flyttar en ny tjej in i lägenheten under. En tjej som är synsk. Som kanske har kontakt med hans pappa? Hans pappa som svek dem så oförlåtligt, vilket han blir alltmer varse när han och systern börjar rota i det förflutna.

Mycket läsvärd, av många skäl - och det språkliga uttrycket gillar jag lite extra - hur underbart Ljungqvist lyckats åskådliggöra Finns tankevärld - som fortsätter att löpa parallellt med andras babbel och pladder. Ett ovanligt grepp som jag gillar mycket!

/Tuija