Det finns ingenting att vara rädd för

...är en duktig debutants historia, delvis baserad på egna upplevelser, och det är Johan Heltne som har skrivit den. Huvudsakligen handlar den om två ungdomar och deras väldigt förbjudna kärlek – och det är Livets Ord i Uppsala, som är sammanhanget runtomkring. Den utspelar sig under tidigt nittiotal, och sjuttonårige Jonatan går i församlingens gymnasium. Han är en kille som ställer väldigt höga krav på sig – i fotbollen, skolan, församlingen – i alla sammanhang - och lever upp till dem. Nina däremot, är en till stan, och församlingens gymnasium, nyinflyttad tjej, som har levt ett betydligt mer vanligt tonårsliv i Göteborg tidigare, och som nog inte fullt ut förstår de stränga rättesnören Livets Ord lägger på dem att leva efter.

För Jonatans del är det inte bara attraktionen till Nina som stör hans vardag, det är också väldigt häftiga krampanfall som han får i tid och otid, och som blir allt värre, och som läkarna inte hittar någon förklaring till. Epilepsi har han tydligen inte, ändå medicineras han, ligger inlagd på sjukhus, och träffar en psykolog, som indirekt menar, liksom läkarna, att det är Livets Ord och den stress och press han utsätts för där, som orsakar anfallen. Vilket gör Jonatan oerhört förbittrad och förbannad.

Jonatan och Nina blir ändå ett par, även om Jonatan ända ner på cellnivå vet att det är fel av honom att bli attraherad av en tjej, och bejaka det. Han vet att ungdomar inte får ha kärleksrelationer, de t.o.m. skriver under ett kontrakt när de börjar skolan, där detta bl. a. ingår. Han vet att om någon, vem som helst, ser dem, så kommer det att rapporteras uppåt. Alla brott mot församlingens regler straffas hårt, och bygger på angiveri, förstås. Och Nina tycks inte fullt ut förstå vilken omöjligt sits hon försätter Jonatan i, när hon lockar med honom på olika förbjudna saker. Dels lever han med den oerhörda skammen och skuldkänslorna kring både sin egen pockande sexualitet - och andras nakenhet, samtidigt som han ändå, motvilligt, låter sig förföras av sin åtrå och av Nina.

Som utomstående kan jag, som läsare, mycket väl tänka mig att hans enorma ambivalens kring de här sakerna mycket väl kan utlösa både det ena och det andra. Och detta i kombination med hans inre tvivel kring varför han inte blir helad, av Guds ord, som ju pastorn säger att han ska bli, eftersom hans tro är så stark. Den tvivlar han ju inte på, men emellanåt sitt förstånd – han håller ju på att bli tokig, stackarn.

Och det är just detta som är så hemskt. Med sekter - totalitärt, och auktoritärt styrda, och deras väldigt obarmhärtiga syn på sjukdom. Men det värsta är ändå vad sekterna gör med människor. Hur de genom sin maktposition kan manipulera människor till nästan vad som helst. Styra dem genom rädsla. Och göra det i Jesu namn, dessutom. Och då var Jonatan ändå en oerhört stark och stabil kille från början.

Det är oerhört stark och viktig, känslomässig och tidlös läsning, och väldigt gripande skrivet.

/Tuija