Mormor hälsar och säger förlåt

… är Fredrik Backmans nya bok, efter att ha skrällt ordentligt med ”En man som heter Ove”. Utan att ha läst föregångaren var jag lite nyfiken på hur han skriver egentligen, eftersom han blivit så otroligt populär i de breda leden. Och utan att veta om föregångaren är skriven i samma stil, så måste jag erkänna att jag i alla fall efter denna genomläsning hann bli ganska trött på hans sätt att berätta sin historia. Språket, uttryckssättet, berättarstilen är… omständlig på något sätt. Och då menar jag inte den ungdomsjargong som lilla Elsa, huvudkaraktären (sju år, nästan åtta) brukar. Vilket inte är det minsta naturligt för en unge i den åldern. Inte heller hennes insatthet i allt mellan himmel och jord, eller hennes förnuft och klokhet. Men det går på något sätt att bortse ifrån, det hör liksom till berättelsen. Om Backman skurit bort allt det onödiga kringelikrånglandet med språket hade bokens omfång kunnat minska från nuvarande ca 450 sidor till istället ca 350. Vilket den hade vunnit stort på. För de språkligt tramsiga upprepningarna fram- och baklänges tröttar ut läsaren, bromsar upp läsflödet – men framför allt tillför de ingenting. Det blir bara tröttsamt efter ett tag. Och det är synd, för det är absolut ingen dålig historia han nystar ihop – tvärtom. Det är egentligen en väldigt sorglig och tragisk berättelse om ett antal livsöden i ett höghus, som vecklas ut allteftersom lilla Elsa levererar breven från sin döda mormor till berörda lägenhetsinnehavare. Allt och alla hänger ihop på de mest oväntade sätt, och det är snyggt ihoppusslat av Backman. Själva historien hade onekligen förtjänat en smidigare klädsel än den som den nu fått. Och Elsa hade sannerligen förtjänat någon mer vuxens öppna ögon (än mormoderns) för den förfärliga mobbningen hon får utstå i skolan. Det är en skam för skolan att ingen vill se, men det är nästan lika märkligt att hennes egna föräldrar inte riktigt tycks fatta hur illa det är. Elsas egen berättelse är nog egentligen den mest tragiska av de livsberättelser som Backman rullar upp – det gör ont ända in i själen.

/Tuija