Dimma över Darjeeling

… Mikael Bergstrands uppföljare till sin lysande”Delhis vackraste händer”, var även den angenäm läsning! Som så många gånger förr upplevs ofta uppföljare, även fristående sådana som denna, som något svagare produkter, men det kanske har lika mycket med förväntningar och nyhetens behag kring den första, att göra, som att den faktiskt tappar i kvalitet. För lite feel-good är det allt över denna också, men den hade inte riktigt de livsfilosofiska kvalitéer som den förra. Visst finns det färgstarka karaktärer, både goda och onda – men flest goda – sådana, även i denna. Och visst är fortfarande den gode Göran Borg en hopplös mespropp. Men han rycker upp sig lite i slutet, och en viss personlig utveckling går att skönja.

Han är alltså tillbaka i Malmö efter sin långa tid i Indien, har lyckats lägga manikyristens kärlek bakom sig – men lyckas inte gå vidare i livet. Han beter sig undvikande och dumt hos sin terapeut som dottern övertalat honom att gå till, och han visar sig vara en oväntad homofob när det kommer till kritan. Alltså flyr han fältet igen, till sin vän Yogi i Indien, som förbereder sitt bröllop. Men de ekonomiska förutsättningarna för detta går i stöpet, då Yogi blir grundlurad vid köp av en teplantage i norr, och han går nästan under i sin personliga kris. Men här visar äntligen Mr Goran lite civilkurage och lyckas få rätsida på detta – han lyckas rädda sin vän undan än värre katastrofer, de får teplantagen på fötter framför allt tack vare Yogis färgstarka fästmö, och de bedriver klappjakt på mannen som lurat dem på så mycket pengar. Spännande och oväntat, ett antal intressanta vändningar i händelseförloppet – och jag är ganska såld igen. Jag kan inte låta bli att hålla Mikael Bergstrands karaktärer nära hjärtat!

/Tuija