En egen strand av Aino Trosell

I Aino Trosells senaste roman gör två systrar något som ytterst få skulle vågat; lämnar allt bakom sig, för att bosätta sig på en egen, pytteliten, öde ö, någonstans utanför Indonesien. Dock kanske inte för gott, men de ska åtminstone ge det ett halvår eller ett år. Och anledningen till uppbrottet är att båda, i stora drag, ”gått in i väggen” – bara inte orkar med tillvaron mer. Hanna, socialsekreteraren, har bränt sig i båda ändar med ett omöjligt jobb, en man som inte bryr sig så värst mycket om henne, och barnen som nu i alla fall är vuxna nog att klara sig utan henne ett tag. Systern Judit har däremot levt ensam hela sitt liv, och ägnat det åt konsten; hon målar och målar, och har livnärt sig bland annat på att hålla kurser i detta. Men även hon har kämpat för hårt, för länge, i någon motvind som man inte blir riktigt klar över, men båda kommer snabbt överens om att det är detta de behöver. Stillhet, ro, ensamhet, läketid. Tid att hitta tillbaka till sig själva, att hela den sargade själen, att läka det trasiga sinnet, att reda i de trassliga tankarna och känslorna. Någonstans under livets gång tappade de kontakten med sig själva – och varandra. Och så här långt låter det ju både klokt och nödvändigt – om än lite drastiskt - att hyra en egen ö för att få tystnad och få vara ifred. Men de lever sitt Robinsonliv på sin egen strand, och varannan vecka paddlar de över till grannön för att proviantera vatten och andra livsnödvändigheter.

Men… friden och ron har givetvis en ände – det förflutna hinner ikapp dem, bubblar över, samtalen är inte längre läkande utan hetsiga och anklagande, och saker ställs på sin spets. Helt plötsligt är de såta systrarna, som var varandras stöttepelare, varandras fiender och allting blir bara hat och aggressioner. Och kanoten försvinner. Hur ska de överleva? Och hur ska de överleva varandra? Går det?

En lite bedräglig paradisskildring, som inledningsvis är väldigt intressant, som i mellanpartiet blir lite drygt ältande och seg, men som avslutningsvis visar sig innehålla massor av mörker och oväntad brutalitet. Och sen blir man som läsare inte riktigt klok över hur det egentligen slutar. Eller hur det egentligen var. Öppet slut kan man kalla det, antiklimax också, beroende på vad man tycker om sådana vändningar. Lite ovanligt och mycket oväntat var det i alla fall.


/Tuija