Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Det här var min första bekantskap med Eco. Jag har fått för mig att han är lite svår att läsa, och tycker nog att jag till viss del fick det bekräftat. Samtidigt som jag imponeras av hans otroliga kunskaper så känner jag att det nästan blir lite för mycket av det goda. Boken drunknar liksom i historiska detaljer, människor och händelser, vilka dessutom nästan samtliga har verklighetsanknytning. Jag tycker att grunden i boken är mycket spännande och intressant, och det hela är väldigt skickligt ihopsatt, men jag orkar inte riktigt engagera mig i allt.

Huvudpersonen Simonini är en helt igenom osympatisk figur. Boken består av hans dagboksanteckningar från 1897, där han redogör för sitt liv. Bakom en fasad som antikvitetshandlare i Paris har han hållt på med betydligt ljusskyggare verksamheter. Han förfalskar dokument på begäran, och är mycket skicklig på det. Han menar att så länge det rör sig om dokument som borde ha funnits, och som borde ha varit sanna, så gör han egentligen inget orätt. Han anlitas av diverse högt uppsatta personer, och känner inga lojaliteter åt något håll. Han avskyr i stort sett alla människor, och kategoriserar dem i grupper med olika negativa egenskaper. Men allra mest avskyr han judarna, och där möjligheten finns att få med dem på ett hörn när han skapar sina påhittade dokument så tar han den utan att tveka.

Andemeningen i boken är både skrämmande och intressant. Det går att övertyga folk om att de mest otroliga saker är sanna, så länge man spelar på tankar och rädslor som redan finns där. Författaren visar på fördomarnas farliga makt, och får verkligen oss som läsare att tänka till. Även om detta utspelar sig på 1800-talet känns det applicerbart på vår egen tid, och många av de resonemang som förs kunde lika gärna ha uttalats idag.

Jag är imponerad som sagt, och någon gång kanske jag orkar ge boken den fulla uppmärksamhet som jag faktiskt tror att den förtjänar.
/Helen