Stål av Silvia Avallone

Stål utspelar sig i den lilla staden Piombino i italienska Toscana. Det är dock ett helt annat Toscana som skildras än den idyll vi kanske vanligen tänker på... Staden domineras av stålverket där i stort sett alla manliga invånare arbetar. Pojkarna i skolan vet redan att det är där de kommer att tillbringa sina arbetsdagar, precis som pappa och farfar gjort tidigare. I närheten av stålverket ligger ett stort hyreshusområde där de flesta familjer har minst en medlem som arbetar på stålverket, vanligtvis fadern och kanske även sonen, medan kvinnorna oftast är hemmafruar. Området är slitet, nergånget och skitigt, men alldeles i närheten finns fina stränder, och där ute till havs skymtar den mytomspunna ön Elba, som en kontrast till eländet på fastlandet.

I denna miljön växer Anna och Francesca upp. De är 13 år när boken börjar, men tvingas mogna snabbt. De båda flickorna är bästa vänner och har känt varandra hela livet, men kommer från olika förhållanden. Annas familj består av fadern som är en charmig småskurk, som ständigt blir indragen i dåliga affärer, men alltid vill göra det bästa för sin familj. Mamman är politiskt engagerad, och brodern är kvarterets snygging. Francescas familj domineras av fadern som misshandlar Francesca och hennes mamma och håller dem i ett järngrepp. Flickorna hittar tröst och stöd hos varandra och lovar att alltid vara som systrar och att aldrig skiljas åt. Men saker kommer emellan dem; killar, andra kompisar, skolor och oförutsedda händelser…

Den stora behållningen med boken är dels miljön med stålverket och hyreshusområdet som skildras så väl och inkännande, och dels relationen mellan flickorna, som är just i den där svåra åldern när allt händer... Det hela är tragiskt och bitvis uppgivet, men ändå vackert och magiskt skildrat...