Postverket av Charles Bukowski

Charles Bukowski är en av mina absoluta favoritförfattare och i måndags på Café Bokstugan pratade jag mig varm om hans debutroman Postverket från 1971. För er som inte har någon aning om vem Bukowski är eller hur hans språkbruk ter sig ska jag försöka ge er en inblick. Charles Bukowski är en tysk-amerikansk författare och poet som har runt ett 60-tal böcker i tryck. Språket i hans romaner är direkt, rakt, ärligt, rått – stilen kallas ofta för skitig realism. I den självbiografiska Postverket skildras ett hårt arbetarklassliv i slummen genom hans alter ego Henry Chinanski.

Chinanski lever ett anspråkslöst liv där hans största passioner i livet är alkohol, kvinnor och hästkapplöpning. Han inleder morgonen med ett sexpack öl och avslutar sedan dagen med en kvarting whiskey. Till en början lever han tillsammans med Betty, en kvinna som kommer att ha stor betydelse för honom. Men kvinnorna kommer och kvinnorna går, Chinanski stöter sig även med rikemansdottern Joyce och den hårdnackade feministen Fay.

Utöver detta skildrar romanen framförallt tillvaron på postverket. Postverket framställs som en vedervärdig institution som förslavar sina anställda och minimerar deras arbetsvillkor. Chinanski provoceras och plågas av det maktspel som hans chef utsätter honom för: det vill säga långa turer i piskande regn samt oändliga pass utan någon rätt till rast eller lunch. Arbetet tär inte bara på Chinanskis kropp och fysik utan även hans psyke (i kombination med det tunga alkoholmissbruk som han dras med…).

Trots att man som läsare kan uppleva att Chinanskis liv präglas av misär och fattigdom får jag en känsla av frihet och bekymmerslöshet. Och jag tror att Henry Chinanski, ofta och i de flesta fall är en tämligen lycklig man. Han nöjer sig med en kvinnas runda former, en vinst på kapplöpningsbanan och en scotch blandat med vatten. Han reder sig, visar sällan något missnöje över något annat än sitt slitiga jobb och det faktum att han varje morgon måste ta sig igenom en vidrig baksmälla.

/Sara