"En tid för mirakel" av Karen Thompson Walker

Jordbävningen i den Indiska ocean 2004 var så kraftfull att den påverkade jordens rotation runt sin egen axel, vilket förkortade dygnet med en bråkdel av en sekund. Då debutförfattaren Karen Thompson Walker läste om detta och lärde sig att det hon alltid tagit för givet, solens uppgång och nedgång, faktiskt är något påverkbart och föränderligt, blev hon skakad. Inspirationen till hennes första roman, "En tid för mirakel", föddes. Samma skakande känsla som Walker upplevde då hon läste detta får man när man beaktar att Kinas nyligen färdigbyggda vattenkraftsdamm De tre ravinernas damm faktiskt har ökat jordens tröghetsmoment (mått på motståndet att accelerera en kropps rotation), vilket saktat ned jordens rotation. Det handlar även här om bråkdelen av en sekund, men det säger något om de enorma krafter vi idag har makt över. En värre känsla infinner sig när man tänker på klimatförändringarna. Walker fångar på ett oerhört skickligt sätt tiden vi befinner oss i. Det är en tydlig parallell mellan det vägskäl vi står inför nu, då den globala uppvärmningen är ett bevisat faktum, fast ett faktum som en stor del av världen väljer att blunda för, och hur karaktärerna i "En tid för mirakel" fortsätter att leva som vanligt, hur de undviker att tala om det överhängande globala hotet. Katastrofen är krypande långsam, osynlig för blotta ögat, dess mest tragiska konsekvenser kännbara först när det är för sent.

I romanen sker en insaktning av jordens rotation som gör att dagar och nätter blir allt längre. Världens tycks rasa samman, men det handlar om en söndervittring som sker mycket sakta. Jakob Carlander för Corren drar insiktsfullt paralleller mellan den tolvåriga flickan i romanen och Anne Frank: "Barnet, nästan tonåring, klaustrofobiskt fast i en tragedi som människor successivt kommit att acceptera." Att inte ha en framtid att drömma om ter sig näst intill otänkbart för bokens centrala karaktär som, stående på tröskeln till tonårsvärlden, känner rastlöshet inför att få upptäcka vad det innebär att bli vuxen. Men det finns också något hoppfullt i att man förskjuter och förtränger det tragiska, likt karaktärerna gör i boken. Livet måste fortsätta, och om tiden man har kvar att leva håller på att rinna ut, vill man då inte uppleva så mycket som möjligt av livets glädjeämnen, särskilt det oupptäckta vuxenlivets glädjeämnen, innan alltings utslocknande?

/Johan