Henry minns hur det var att växa upp som andra generationens invandrare i USA under första halvan av fyrtiotalet. Hans nationalistiska far har försett honom med en rockknapp med texten "jag är kines" för att Henry inte ska förväxlas med invandrare från Japan. Hans stränga föräldrar blir mycket stolta när Henry blir stipendiat i en exklusiv skola för vita, men de förstår inte alls vad han som invandrad kines utsätts för där – men han lär sig att hålla tyst och strunta i glåporden. Där lär han också känna japanska Keiko, som blir hans första nära vän och stora kärlek.
Men efter den plötsliga attacken i Pearl Harbour uppstår ett enormt hat mot japaner bland amerikanarna, som leder till att alla stadens japaner förs bort till interneringsläger. Henry lyckas spåra Keiko och hälsa på, och skriver brev, men efter hand tystnar Keikos röst, trots att de lovat hålla kontakten, för de hoppas ju på att kriget ska ta slut så de kan återförenas. När Henry ett helt liv senare, 1986, plötsligt får syn på Keikos familjs tillhörighet i källaren på Hotell Panama, kan han inte låta bli att börja gräva i vad som egentligen hände med Keiko…
Ett lågmält och inkännande andra-världskrigsdrama om något vi aldrig pratat speciellt mycket om här i Europa, eller funderat kring.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar