Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea.

Bokens titel anspelar på en sång som små barn i Nordkorea fick sjunga för att lära sig att de bodde i det bästa landet och inte skulle behöva vara avundsjuka på människor i andra länder. Författaren, den amerikanska journalisten Barbara Demick, har intervjuat ett antal vanliga nordkoreaner som flytt till Sydkorea. Hon skildrar dessa människors vardagsliv som kantats av svält och statens kontroll över individen. I början av 90-talet kunde landet inte längre köpa subventionerad olja och kol från sina tidigare bundsförvanter. Man fick svårt att hålla industrin igång och kunde inte driva sina kraftverk vilket ledde till att hushållen fick allt mindre tillgång till elektricitet. Många tyckte att det var meningslöst att gå till sitt arbete eftersom inga löner betalades ut och det inte fanns tillgång till råvaror. Matransonerna som alltid delats ut blev allt mindre och landet drabbades av en svältkatastrof. Många försökte fly till Kina och Sydkorea. För dem som blev tagna vid gränsen väntade fångläger. Även familjerna till dem som lyckades fly blev straffade.
Vi får följa den unga flickan Mi Ran och studenten Jun San som går långa promenader i skydd av mörkret och diskuterar allt utom regimen. Mi Ran som ser barnen svälta står inte ut när eleverna i skolan blir färre för varje dag. Till slut flyr hon. Vi möter även den självuppoffrande doktor Kim som inte har någon tanke på att fly men som till slut korsar floden över till Kina endast med avsikten att söka upp släktingar, få ett arbete och tillräckligt mycket att äta så att hon blir starkare och kan återvända till Nordkorea, ett land som hon fortfarande känner att hon står i skuld till eftersom det gett henne utbildning. Hon återvände inte. Boken är intressant och spännande. Den har tilldelats ett flertal internationella priser.
Boken i webbkatalogen

/Katarina