Debatt om den svenska deckaren

Det svenska deckarfenomenet är ju välkänt, men inte helt oomtvistat. Ni kanske minns det stora deckarbråket för några år sedan? Ernst Brunner jämförde de kvinnliga svenska deckarförfattarna med skarvar som skitar ner. Leif GW Persson menade att Camilla Läckbergs böcker påminde om något ur Min häst. Även Björn Ranelid gav sig in i debatten och menade att vem som helst kan skriva som Liza Marklund. De angripna kvinnliga författarna försvarade sig med att männen bara var avundsjuka på deras upplagor.

Nu sticker Håkan Nesser ut hakan i P1:s Vinter och i Expressen, och menar att alla svenska deckarförfattare inte är värda sin framgång, en del jagar bara upplagesiffror. Han vill dock inte peka ut några enskilda författare. På DN:s Bokblogg har Jonas Thente gjort ett satiriskt inlägg som inte kan tolkas på annat sätt än som ett angrepp på likriktningen inom det svenska deckarlägret. Han deklamerar att den sista möjliga varianten av den svenska deckaren nu är skriven, och att genren därmed är död.

I ett inlägg på bloggen Deckarbiten efterlyser Johan Wopenka, ledamot av Svenska Deckarakademin, humorn i den svenska deckaren. Han menar att svenska deckare numera är så inriktade på att skildra aktuella samhällsproblem, att man på vägen tappat bort humorn. Han efterlyser fler böcker i Bo Balderssons anda. Som exempel på bra deckare som både innehåller spänning och humor nämner han Sjöwall/Wahlöö och Leif GW Persson.

Visst finns det både bra och dåliga svenska deckare, men över lag tycker jag ändå de flesta håller rätt hög klass. Deckare som kombinerar både spänning och humor är inte lätt att hitta. Ett exempel är Marianne Cedervalls böcker; Svinhugg och Svartvintern.

/Åsa