En genres potential

“Medan annan litteratur antingen realistiskt speglar människan i historien eller nuet, eller orealistiskt skildrar skeenden vi vet är omöjliga, vill science fiction skildra människan i en verklighet som skulle kunnat existera eller som kan komma att existera.”

Så definierar John-Henri Holmberg min favorit-genre i Inre landskap och yttre rymd, en briljant introduktion till science fiction. Då jag läste detta fördes mina tankar till författaren Rod Serlings definition, i vilken han gör en jämförelse som är lika slagkraftig som sann: “Fantasy is the impossible made probable. Science Fiction is the improbable made possible.”

När science fiction är som bäst är den lik en lanterna som lyser upp vägen människan har framför sig. Men även böcker vars enda ambition är att egga fantasin till att ta språng till nya vidder förtjänar en plats bland klassikerna. Jules Verne var mer angelägen om att underhålla och mystifiera sin publik än att framföra budskap och filosofiska frågeställningar. Men även om hans berättande är lekfullt är det tillika fullt av rigorös forskning. Verne var bestämd i sin uppfattning att om man beskrev teknologi som ännu ej blivit verklighet var man tvungen att ge en förklaring av det fiktiva utifrån fysikens principer. Till hans förtret var en minst lika känd författare av en lika bestämd men motsatt åsikt. H.G. Wells ville skriva om samhällsfrågor och studera den mänskliga naturen genom att försätta människan i prövande situationer. Han såg sig aldrig nödgad att förklara hur hans imaginära maskiner var byggda. En författare var fri att fabulera hejvilt om tekniska landvinningar, menade han, om dessa belyste moraliska frågor om vart dagens samhälle är på väg.

Ända sedan dessa två mästares tvist finns det en schism: hård (Verne) respektive mjuk (Wells) science fiction. Författaren och journalisten Bruno Maddox skriver i Discover Magazine att Verne beskyllde Wells för “vetenskapligt osannolika idéer” och att Wells kontrade med att säga att “Jules Verne kan inte skriva sig ut ur en papperssäck.” Wells vrider ytterligare kniven han stuckit i sin litterära rival, observerar Maddox, genom att inte förse några detaljer om hur en så stor säck skulle konstrueras eller hur Verne skulle kunna hamna i den. En vilt rolig observation, ändock innehållande ett korn sanning om allvaret i den eviga osämjan mellan anhängare av mjuk respektive hård science fiction.

I mina ögon är science fiction tankeexperiment. Vi frågar oss: Vad skulle vi göra och hur skulle vi förändras om något häpnadsväckande men tänkbart skedde? Detta är en viktig fråga, eftersom livet är oförutsägbart och vetenskapliga upptäckter och tekniska innovationer tenderar att vända upp och ner på vår föreställning om världen och vår roll i den.

Ett exempel: Den 16 december 1903 publicerade den högt aktade astronomen Simon Newcomb matematiska bevis på att det var omöjligt att få en farkost tyngre än luft att lyfta. Dagen därpå, ironiskt nog, lyfte bröderna Wright. I en hel dag var flygplanet science fiction. För att ytterligare ge perspektiv åt detta kan jag berätta att min gammelfarmor älskade Vernes roman Från jorden till månen och att när hon fyllde 101 år och tidningen frågade henne vilket som var det största som hänt i hennes liv av alla världshändelser svarade hon: ”När människan gick på månen.” För fram tills Neil Armstrong slutförde Apolloprojektet var en månresa bara fåfäng fantasi, kanske till och med hybris och övertro på människans kapacitet.

Vad jag finner mest givande med science fiction är inte det ofattbara människan kan åstadkomma bara hon sätter viljan till. Det intressanta är istället hur vi behåller vår mänsklighet när vi ser den oerhörda makt vi förskansat oss genom vetenskapen. Dels ser vi triumfer, likt de som uppvisats av Apolloprogrammet och Hugoprojektet, dels vansinnesdåd där bröderna Wrights underverk blir instrument för terror. Hur vi reagerade på dessa svårfattliga händelser är historia. Hur vi kommer reagera på morgondagens vet vi bara genom att tanke-experimentera fram en framtida fiktiv värld inom oss själva. Och när vi gör det, när vi ger oss hän åt fantasin om framtidens underverk och upptäcker att vetenskapens makt är obegränsad och förundransvärd men kan användas till ont såväl som till gott, kanske då förstår vi vad som ger tidlös betydelse åt science fiction.

/Johan