Mordet på Halland av Pia Juul

Jag är osäker på om jag ens borde försöka skriva om den här boken, så förvirrad är jag efter läsningen. När jag reserverade Mordet på Halland hade jag läst några recensioner som bland annat kallade den för ”okonventionell deckare” och en ”drift med deckargenren”. Men det enda ord som fanns kvar i mitt huvud när jag till slut hade boken i min hand var uppenbarligen ”deckare”, för det var med den förväntningen jag började läsa.

Boken börjar med att Halland (som inte är ett landskap utan en äldre man) hittas död utanför sitt hem där han bott med hustrun Bess. Han har blivit mördad. Polisen kommer och förhör Bess, och en utredning inleds. Det visar sig att det fanns händelser och personer i Hallands liv som Bess inte kände till. Hon blir också påmind om sina skuldkänslor över att hon en gång lämnade sin förra man och deras dotter för Hallands skull.

Så långt känner jag igen mig i deckargenren. Därefter börjar boken bli något annat… En rad frågor ställs om Halland och hans liv och död, men frågorna får förbli obesvarade. En rad ledtrådar dyker upp, förevisas, och lämnas sedan åt sitt öde. Man kan säga att det handlar om en mordutredning, där fokus ligger på helt andra saker än vem som utförde mordet…

Läsningen var inte alls oangenäm – tvärtom – man dras snabbt in i Bess’ tankar och känslor som skildras på ett sätt som känns helt äkta; hennes overklighetskänsla inför makens död och allt som händer efteråt, avståndet hon känner mot omgivningen som så gärna vill förstå och trösta och känslorna för dottern… Läs den gärna - men ta av er ”deckarglasögonen” innan ni börjar!

/Åsa