Storslagen science fiction

Medan fantasy-böcker nästan undantagslöst förflyttar oss till en sagolik värld utan koppling till vår nuvarande tid, är det i science fiction ofta en mycket bekant värld vi träder in i. Detta trots att de flesta science fiction-verk utspelar sig långt in i framtiden. Det är slående att de mest fantasieggande framtidsvisionerna alltid är dem som bäst speglar nutida konflikter och farhågor. Under senare år har ett koppel namnkunniga författare sett sig omkring i vår nutida värld, förfasats, och beslutat sig för att varna oss genom att plocka upp och spinna på sci fi-tråden. Resultatet är böcker som inte bara griper tag i oss utan också har tänkvärda budskap. David Mitchells geniala "Cloud Atlas”, Margaret Atwoods "Oryx och Crake, " samt "Syndaflodens år”, en prequel till "Oryx and Crake" som nyligen kommit ut på svenska, är böcker som passar in i den beskrivningen.

Då handlingen i dessa verk bygger på överraskningsmoment som skakar om eller berör, likt slutscenen i "Apornas Planet" eller ”Citizen Kane”, ska jag inte förstöra nöjet i att själv upptäcka genom att ge en detaljerad beskrivning av dem. Dock kan jag säga att medan Atwoods "Oryx och Crake" och "Syndaflodens år" är uppgörelser med vår tids skenande genteknik och dess oanade konsekvenser angriper "Cloud Atlas" de former av exploatering som människor i alla tider utsatt varandra för. Fast "Cloud Atlas" är mer episk, omspänner många århundraden och har sex huvudpersoner och berättarröster beskriver båda böcker till stor del världen som finns kvar efter civilisationens undergång. Det glimtar också hopp, dock, i dessa storslagna framtidsskildringar. Detta gör dem ljusare än många andra science fiction-böcker med samma tema. En stor del av dagens science fiction ses av en vanlig läsare som alltför otrolig och den framtid som presenteras för svår att svälja. Men Mitchells och Atwoods böcker känns så realistiska (det behövs inte en enda nypa salt!), trots all lekfull fantasi som är deras gemensamma kärna, att avståndet till världen de beskriver är ett kort steg och inte ett jättekliv.

/Johan