Fortfarande Alice av Lisa Genova

Alice Howland är 51 år när hon får diagnosen Alzheimers sjukdom. Hon är professor i psykologi vid Harvard och forskar och undervisar i språkpsykologi. Språk är viktigt för Alice, och det är just i språket som de första tecknen på hennes sjukdom börjar visa sig. Det börjar med att hon glömmer ord under sina föreläsningar. Alice förklarar det med att hon är överansträngd och i klimakteriet. En dag när hon är ute på sin vanliga joggingtur tappar hon bort sig och minns inte var hon är eller var hon bor. Efter den händelsen blir hon rädd och söker upp sin läkare. Efter en rad olika prover och utredningar får hon till slut diagnosen Alzheimers. Boken följer Alice under två års tid, då sjukdomen förvärras snabbt och blir väldigt påtaglig, både för Alice själv, och för hennes man och deras vuxna barn.

Det Alice är mest rädd för är att förlora sitt språk, att inte längre kunna läsa och skriva, eller ens göra sig förstådd. I hjärnan sitter ju allt det som gör oss till unika varelser; personlighet, minne och språk. Boken ställer den viktiga frågan om vad som blir kvar av oss när alla dessa funktioner angrips. Svaret finns redan i titeln, Fortfarande Alice. Trots sjukdomen finns ändå något kvar som gör henne till den person hon är. Boken känns som en mycket trovärdig skildring av sjukdomen, sedd ur patientens synvinkel. Under läsningen märker man försämringen genom att språket i boken försämras i takt med att Alices sjukdom blir värre. I slutet minns hon inte längre namnen på sina nära och kära, så i tankarna kallar hon sina döttrar för ”skådespelerskan” och ”mamman”, och barnbarnen blir ”den rosa bebisen” och ”den blå bebisen”. Författaren, Lisa Genova, är neuropsykolog och arbetar med frågor som rör Alzheimers. Även om det är ett jobbigt ämne så är det en mycket läsvärd bok, som väcker tankar och frågor som stannar kvar hos en långt efter man har läst ut boken.

/Åsa