När hon publicerade sin förra bok Demonerna i paradiset 2005 namngav hon några av Mexicos mäktigaste politiker och affärsmän och beskrev deras kopplingar till en stor barnpornografi- och traffickinghärva. Männen var bland annat guvernören Mario Marin, affärsmännen Kamel Nacif Borges och Succar Kuri. Men landet har så stora problem med korruption att det trots en knäckande bevisning i form av flera inspelade telefonsamtal och videofilmer tycks vara i princip omöjligt att få till någon form av rättvisa i fallet. Att Lydia Cacho vågade stå upp för de utsatta kvinnorna och barnen fick stå henne dyrt. Jag låter mig inte skrämmas handlar om hennes kamp mot de mäktiga männen efter 2005. Hon har hotats, kidnappats och misshandlats och lever idag under dödshot. Hon tystas ner i mexikanska medier och med boken fortsätter hon verka för att nå rättvisa på det enda sätt hon kan. Hennes stil är väldigt ”journalistisk” – det är rakt och enkelt. Ibland lite melodramatiskt och hela tiden engagerande. Nästan i slutet av boken skriver hon så här: "Sudda ut mig från medierna kan de, undanröja mig fysiskt också. Vad de inte kan förneka är att denna historia existerar, de kan inte ta ifrån mig röst och ord. Så länge jag lever kommer jag att fortsätta skriva och i det skrivna kommer jag att fortsätta leva."
Succar Kuri sitter nu i fängelse men guvernören, Mario Marin sitter kvar på sin post. Affärsmannen Kamel Nacif Borges har börjat tillverka Disney-leksaker och expanderar med sina företag världen över. Att Lydia Cacho inte låter sig skrämmas är nästan obegripligt. Hon försöker sig på en förklaring i styrkan hon fått med sig hemifrån, från sina föräldrar – men ändå! Hon tycks nästan omänskligt stark och motiverad och den vidriga historien blir därför trots allt hoppfull läsning.
Lydia Cacho fick svenska Pens Tucholskypris 2008 och Wallenbergmedaljen 2009
/Lisa
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar