"Nattsvart, stjärnlöst" av Stephen King

Englands största dagstidning, Guardian, har kallat Stephen King för vår tids största populära romanförfattare. Ett flertal filmer som gjorts av Stephen Kings romaner har även nått stor framgång, exempelvis "Carrie", "Lida", och "The Shining". Några av hans korta berättelser har också filmatiserats. Två av de mest framgångsrika av dessa är "Stand by me" och "Nyckeln till Frihet". Novellsamlingen "Nattsvart, stjärnlöst" har rappt tempo och är fylld av spänningsfyllda scener som gör sig väl på vita duken, vilket mycket väl kan innebära att en eller flera av bokens fyra korta berättelser blir filmatiserade i framtiden.

Berättelserna sammanlänkas av temat vedergällning. Då Stephen King skriver noveller och kortromaner brukar dessa som regel ha endast få inslag av övernaturliga element. I många av dem, som i den här bokens sista och i mina ögon bästa berättelse, finns inga övernaturliga inslag alls. Många kritiker menar att trots att King så ofta har intresserat sig för det övernaturliga krafter utanför vår kontroll är han som bäst när han ägnar sig åt människans inneboende ondska.

Den engelske författaren Neil Gaiman, som tillsammans med George R.R. Martin är en av vår tids mest kritikerhyllade fantasyförfattare, har sagt att "Nattsvart, stjärnlöst" är en stark bok och att man fortsätter att fantisera om den efter att man läst klart den. Jag rekommenderar den både för de som gillar skräckberättelser och för de som söker spännande läsning med karaktärer som man känner igen sig i, trots de onda handlingar de är kapabla till.

/Johan

Kaninhjärta och Fågelbarn

Gilla böcker bjuder ofta på riktiga godbitar, varav jag har läst ut två stycken i snabb följd; Kaninhjärta och Fågelbarn av Christin Ljungqvist. Båda två var verkligen helt i min smak! I

Kaninhjärta får vi träffa de sjuttonåriga tvillingsystrarna Mary och Anne, som nästan ses som en och samma person av sin omgivning. Deras namn går liksom ihop i ett, och de förutsätts tycka likadant om saker och ting, även om de påpekar att de faktiskt är två olika människor. De är dock väldigt olika till sättet, Mary är den som pratar och Anne (ur vars perspektiv boken är skriven) är mer av en tänkare. Dessutom delar de en medial förmåga, där Marys kropp tas i besittning av andar som talar genom henne och Anne lyssnar på vad de säger. En sommar kommer systrarna i kontakt med en grupp människor som har förmågor liknande deras egna, och som hjälper till i sökandet efter en försvunnen liten flicka. Mary dras in ordentligt i det hela och kan inte tänka på något annat, medan Anne inte ser det som lika självklart att de ska syssla med sådant. Anne har också fått ett meddelande från en av andarna som talat genom Mary, ett meddelande som bär på en varning att de måste vara försiktiga med vilken väg de väljer - annars kommer det att kosta Mary livet.

Fågelbarn är en helt fristående uppföljare. Hanna, som är en av deltagarna i den mediala gruppen i Kaninhjärta får här ta plats som huvudperson. Det handlar om tiden innan, om Hannas barndom och uppväxt, där hon redan tidigt upptäcker att hon har en förmåga att se sådant som inte andra ser. Hon beskriver det som en brännande, pulserande känsla i händerna, dessa händer som leder henne till olika föremål som vill berätta en historia för henne. Det blir nästan som en lek för Hanna och brodern Samuel, en slags skattjakt. De har också en till bror, Jens, som är den äldsta och som ibland får alldeles bottenlösa ögon och bara vill skada. Hannas föräldrar vägrar att erkänna hennes förmågor, och de vill inte heller lyssna när hon berättar att det var Jens som knuffade sin lillebror utför stupet...

Det mediala får en sådan självklar plats i böckerna, så att det känns helt naturligt att det finns människor som kan förnimma sådant som inte vi andra kan. Det tar inte överhanden utan finns där som en kuliss till de fantastiska skildringarna av några unga människor och deras familjerelationer. Jag tycker så väldigt mycket om Hanna och Samuel, Anne och Mary, och vill gärna att Christin Ljungqvist ska skriva fler böcker i den här stilen.

/Helen

Scarpetta är tillbaka!

Patricia Cornwells senaste bok om rättsläkaren Kay Scarpetta heter "Skuggor ur det förflutna" och jag får erkänna att jag inte kunde vänta på att den skulle komma på svenska, så den har jag redan läst på engelska under titeln "Port Mortuary". Scarpetta är (vid sidan av Lynley och Havers förstås) den deckarkaraktär jag följt längst, och vår relation har inte varit helt okomplicerad. Av någon anledning övergick Cornwell mitt i serien från att skriva i första person till att istället skriva i tredje person, vilket gjorde att Scarpetta bara blev dryg och odrägligt självgod. Utan att försöka mig på någon djupare stilistisk analys, så tror jag det är så att man måste få ta del av hennes tankar och känslor för att förstå hennes handlande.

Nu är ordningen dock återställd, berättarperspektivet har återgått till första person, Scarpetta är tillbaka i gamla banor igen, och det blir riktigt spännande nästan direkt. Hon har tjänstgjort ett halvår på en militärbas för att lära sig nya obduktionsmetoder, men blir hemkallad då hennes kollegor får ett komplicerat fall på halsen. Kroppen av en ung man som hittats död efter vad som antas vara en hjärtinfarkt börjar plötsligt blöda vid obduktionen, och frågor uppstår kring mystiska inre skador och huruvida han kan ha varit vid liv då han lades i bårhusets kylrum... Handlingen utspelar sig under några få dagar och tempot är högt och intensivt! Som vanligt spökar Scarpettas eget förflutna också, och det kan väl snart inte finnas fler gamla skelett som kan ramla ur hennes garderob, kan man ju tycka...

/Åsa

Främling : en bok om Carola av Andreas Ekström och Johanna Koljonen

”Jag hade aldrig sett något liknande. Det var inte bara att hon var en kvinna som varken åmade sig eller ursäktade sig när hon inför hela världen sjöng om hur besinningslöst glad hon var. Som om det var hennes självklara rätt. Det var också det totala öset, att hon sjöng extra allt… Egentligen skulle jag ju inte gilla sånt här.” Författarna Johanna Koljonen och Andreas Ekström beskriver hur de motvilligt fängslades av Carola med avstamp från hennes seger i Eurovison song contest 1991 med ”Fångad av en stormvind”.

Vidare beskriver de just hur dubbla känslor fenomenet Carola väcker hos sin omgivning. Många som arbetat kring henne eller mött henne i andra sammanhang delar med sig av sina berättelser; sångläraren från skoltiden, skivbolagsägaren Bert Karlsson, Ulf Ekman och fans. På ett smånördigt sätt avhandlas såväl sångtekniker som pop-industrin på 80-talet och frikyrkliga organisationer. Det som gör mest intryck är nog ändå hur kändisskapet påverkar en ung människas liv och hur nedbrytande livet i medias strålkastarljus kan vara.

/Emma

Magisk novellsamling

Shaun Tan är skaparen av en helt underbar liten novellsamling som man kan bläddra i och förundras över, läsa högt och läsa om många gånger. Berättelser från yttre förorten heter den och ser ut som en bilderbok i formatet. Den finns på ungdomsavdelningen men är verkligen en sådan bok som passar för alla åldrar. Jag älskar både texterna och illustrationerna, och imponeras stort av mångsidigheten hos denne man. Han använder sig av olika tekniker till de olika illustrationerna, och novellerna är härligt magiska, absurda och tänkvärda.

Bara genom att läsa de första meningarna i några av novellerna får man en känsla för stämningen i

boken:

"När jag var barn bodde det en stor vattenbuffel på ödetomten i slutet av vår gata, platsen med gräset som ingen någonsin klippte."

"Den namnlösa helgdagen inträffar en gång om året, vanligen någon gång i slutet av augusti; ibland i oktober."

"Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre."

Visst låter det lockande?

/Helen

Stora bokbytardagen!

Den 16 maj är det dags för årets stora bokbytardag. Det är femte året som arrangemanget går av stapeln, och det kommer att anordnas bokbyten på många olika platser i hela landet. Läs mer på hemsidan och kolla var närmaste bokbytarställe finns!

Ett bokbyte är precis vad det låter som - man tar med sina gamla böcker och byter till sig nya. Böcker som är utlästa och som du tröttnat på att ha hemma i bokhyllan, kan komma till glädje för någon annan, och själv kanske du också hittar ny och spännande läsning att ta med dig hem!

På biblioteket i Lyckeby anordnas varje år i mars bokbytarveckor, och det brukar vara både välbesökt och uppskattat. På stadsbiblioteket har vi numera en bokbytarhylla, som alltid står i entrén, och där kan man lämna sina gamla böcker och ta med sig nya. Ibland hittar man riktiga godbitar där, häromdagen kunde man till exempel göra de här fina fynden...

/Åsa

 

 

Pojken i resväskan av Lene Kaaberbøl & Agnete Friis

…handlar om den litauiske lille treåringen Mikas, som rövas bort från sin mamma.

Vi får följa mamman, som på olika sätt söker, och också kommer kidnapparna på spåren, och som efter hand också börjar ana kopplingen till just henne och hennes barn. För det är verkligen ingen slump att det är just Mikas som rövats bort.

Vi får i viss mån också följa kidnapparna, på deras väg till Danmark, dit pojken ska levereras. Vi får också i viss mån följa den mycket välbeställde mannen som beställt just Mikas. Och vi får också följa sjuksköterskan Nina, som är den som av sin väninna skickats till Centralen i Köpenhamn med en nyckel till ett förvaringsskåp, för att hämta en väska. Vilket hon motvilligt gör, och hittar en naken, nedsövd pojke däri…

Efter denna chockupptäckt drar hon iväg med pojken, anar att livsfarliga människor är ute efter både henne och barnet – och en massa pengar som försvunnit i samma veva - och försöker på olika sätt hålla sig undan, etablera någon slags kontakt med pojken, utröna vem han är och varifrån han kommer, för att på ett lite naivt sätt intala sig att hon kanske kan återbörda pojken till sitt ursprung.

Om hon lyckas..? Läs själv den spännande och intressanta thrillern, vars höga tempo gör den till en bladvändare…

/Tuija

Konceptuell litteratur av en ordkonstnär

Bildkälla: nt.se

I och med Fredrik Rönnbäcks översättning av "Rummets rymder" från 1974 har jag upptäckt fransmannen, översättaren, ordkonstnären, forskningsbibliotekarien och författaren Georges Perec som helt enkelt älskar att laborera med ord. I sin roman "Förvinna", från 1969 har han helt uteslutit vokalen e (vilket är den mest använda vokalen i det franska språket). Perec har även skrivit "W eller minnet av en barndom", "Tingen" och "Livet : en bruksanvisning".

I essäsamlingen "Rummets rymder" studerar Perec det vi ständigt omges av. Rum, rummens funktion, föremål och existens. Han börjar med att fundera kring objekten i våra rum såsom sängen och menar att den är urtypen för det individuella rummet. Han pekar på exemplet att då Kronofogden ska ta ens tillhörigheter är sängen det absolut sista de tar. Han väcker tankar såsom: vilka en har mött i sin säng? Hur långt en har rest i sin säng? Perec fortsätter sin ”rumsvandring” genom att titta närmare på väggar för att vidga perspektivet till dörrar, trappor, rum, lägenheten, huset, gatan, kvarteret, staden, landet och slutligen rymden.

Det hela kan låta banalt att i två sidor beskriva en dörrs funktion och betydelse men det är oerhört facinerande, tankeväckande och inte minst roligt då Perec skriver med en trevlig och underfundig ton.
Jag bär speciellt med mig avsnittet om kvarteret som han delar in i två kategorier, kvarterslivet där en har sina närmaste vänner, är stammis på kaféet och givetvis skakar hand med ägaren, men även kvartersdöden, att kvarteren och närområdena utarmas. Perec sörjer till exempel det faktum att kvartersbiograferna med de förskräckliga reklamfilmerna för kemtvätten på hörnet, numera är allt färre till antalet. Han frågar sig även varför man inte kan sprida sitt boende och ha fem – sex rum utspridda i Paris för olika avseenden? Äta i ett kvarter, älska i ett annat och slutligen sova i ett tredje?

Det förekommer välkända men även okända citat, gåtor, frågeställningar, anekdoter och dikter som knyts ihop under rubriken Rum. Med all sin enkelhet fullproppad av klurigheter trollbinder han mig. Observera det ni har runt omkring er, se det med nya ögon, det uppmanar Georges Perec i "Rummets rymder".

/Sara

Nya deckare

Här kommer tips på två nyutkomna deckare som ligger på min "att-läsa-lista"...

Elly Griffiths serie om rättsarkeolog Ruth Galloway var jag väldigt nyfiken på inför läsningen av första delen, "Flickan under jorden", men ivern mattades av efter ett slut som i mitt tycke var lite väl lättköpt... Nu känns det dock som om jag borde ge henne en andra chans, jag verkar vara den enda läsaren som inte fallit handlöst för serien. I den senaste boken "En orolig grav" hittas en gammal kurskamrat till Ruth död i sitt hus, som reglats från utsidan. Kort före sin död har han skrivit ett brev till Ruth där han berättar om ett fantastiskt arkeologiskt fynd han gjort som rör Kung Arthur, men han skriver också att han är rädd för något...

Alex Marwoods nyutkomna bok "Onda flickor" är jag också lite nyfiken på. Såhär beskrivs den av förlaget: "Sommaren 1986 dömdes två unga flickor till fängelse för mord. Tjugofem år senare rapporterar journalisten Kirsty Lindsay om en rad mycket obehagliga attacker på unga kvinnor. Hennes efterforskningar leder henne till städaren Amber Gordon. Så träffas Kirsty och Amber på nytt, för första gången sedan den där svarta dagen då de var barn. De blir snabbt medvetna om den stora fara de befinner sig i. Och med nya identiteter och familjer att skydda är de beredda att göra vad som helst för att bevara sin hemlighet."

/Åsa

PS: Glöm inte vårens sista Café Bokstugan ikväll kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal!

The Vaccines : "Come of age"

Jag skulle vilja slå ett slag för det brittiska indierockbandet The Vaccines vars spelning jag av en händelse hamnade på en kväll i Malmö för cirka två år sedan. Då var de aktuella med albumet What Did You Expect From The Vaccines? som kom våren 2011 och innehöll den peppiga och fartfyllda "Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)" som varar i blott 1, 22 minuter vilken nog inte många gått miste om. Albumet hyllades av kritiker och bandet jämfördes med ett nutida The Clash. Jag minns hur de överrumplade mig med sina tämligen enkla och slagkraftiga melodier. För några månader sedan släpptes deras andra album Come Of Age och förväntningarna var höga. Recensionerna har har pendlat mellan ris och ros då många anser att de "krånglat till det". Själv är jag inte av den åsikten utan rekommenderar verkligen albumet som nu finns på stadsbiblioteket i Karlskrona (efter lite påtryckning från mig)... Spår värda att lyfta fram är bland andra "I Always Knew", "No Hope" och "Teenage Icon". Tempo, ljuvliga gitarriff och kaxig sång från Justin Young. Jag utfärdar avslutningsvis en varning då ni antagligen kommer att bekymmersfria och tillfreds nynna på dessa ovan nämnda spår och märka att ni alltmer rycker på axlarna åt petitesser efter att ha lyssnat på Come Of Age, för så känner i alla fall jag.

/Sara