Julia Thorells uppgörelse med hippiekulturen

När Julia Thorells debut Juni var tillgänglig för beställning var jag kvick till att göra ett inköpsförslag. Och finns det något bättre än ett nykommet seriealbum? Möjligtvis vårsolen - och när den sedan skiner i kombination med att serielbumet slås upp, då är lyckan gjord.

Inledningsvis får vi en inblick i huvudpersonen Junis uppväxt. Det halvnakna flickebarnet spenderar sina dagar lite som hon vill. De vuxna är frånvarande och friheten är enorm. Hon kastar sig i lianer och umgås med de andra barnen från trakten. Men när kvällen kommer så kryper även rädslan och otryggheten fram. Väl hemma sitter pappa förnöjsamt utanför huset och spelar flöjt.

Boken övergår sedan till den vuxna Juni som pluggar på Konstfack, träffar män från alla världens hörn, har en märklig självkänsla och visar ett starkt missnöje mot sin bohemiske pappa. Junis pappa får en central roll i romanen och förekommer på ett antal platser där han alltid visar ett lika starkt sinne för frihet och spontanitet. Att ett barn ska vara så självständigt som möjligt visar sig även under Junis uppfostran - något som hon känner snarare har hämmat än hjälpt henne- därav detta förakt gentemot hippies! Därav denna osäkerhet inför hur livet ska levas för att uppnå total frihet? Vi får följa Juni i hennes vilsenhet och äventyrliga nätter i Italien. En mycket lovande debut. Jag fylls av hopp inför framtida Junibetraktelser.

/Sara

Min allra första deckare

För cirka två månader sedan gav min kära bloggkollega Åsa mig en diger utmaning - att ta mig an en deckare. Jag vet inte varför jag sätter mig på tvären när det gäller deckargenren. Kanske är det att polisarbetet intresserar mig föga? Nog med pessimism för detta inlägg - för jag har faktiskt hittat en deckare som verkligen föll mig i smaken. Stig Sæaterbakkens Osynliga händer är precis lika syndigt svart som omslaget vittnar om. I poliskommisarien Kristian Wolds vardag härjar eländet. Han får i uppdrag att ta över ett ouppklarat brott, nämligen fallet där den fjorton år gamla Maria numera har varit försvunnen i ett år. Kristian inger själv inget hopp till att hitta flickan utan ser det som sin uppgift "att vaka över ett lik" eller knyta ihop säcken för att sedermera avsluta fallet. För sakens skull träffar han Marias mamma Inger samt hennes exman, Marias pappa Halvard för vidare intervjuer.

Men det är kontakten med Inger som till slut blir regelbunden. Inger visar en tydlig splittring över att fallet "återupptas", hon pendlar mellan hopp och förtvivlan då hon i ena stunden visar stark tilltro till Wold för att sedan tvivla på hans avsikter. Mötena med Inger och Wold sker ofta och de blir båda beroende av varandra - och mycket riktigt blir deras relation till en destruktiv och förbjuden kärleksrelation. Parallellt med fallet får vi även inblick i Wolds plågsamma äktenskap - där hans ständiga frånvaro äter upp hans partner Anne-Sofie inifrån, den psykiska och fysiska misshandeln gör inte situationen bättre. Jaget Wold är en mycket osympatisk person - och jag själv, blir stundtals knäsvag inför den här grisiga kommisarien som trotsar precis varenda regel för hur en hel och ren människa bör bete sig. Han är förbannad, våldsam, alkhoholberoende och fruktansvärt egoistisk. Då Inger avvisar honom söker han sig inte till sin partner utan till bordellen för tröst - och det enda som driver honom vidare i fallet Maria är att han då med största säkerhet även vinner mamma Ingers kärlek. Detta går att se från två håll - antingen är han ett eogcentriskt svin som inte skyr några medel för att få det han vill ha - eller så är han skör och söker trygghet och balans, vilket han aldrig hittat i någon annan än just Inger. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Vad jag kan utröna är Sæaterbakkens deckare en så kallad "hårdkokt" sådan. Den ger läsaren sällan något hopp utan målar istället upp en mörk och eländig samvaro. Wold är en håglös men samtidigt färgstark karaktär som var anledningen till att jag fastnade för den här deckaren. Det blir två intriger att följa, dels fallet om Maria och dels Wolds svinaktiga beteende och utveckling och framtida bättring? Om det hade funnits fler deckare skrivna av Stig Sæaterbakken så hade jag antagligen lusläst dem - men tyvärr är detta hans enda noir. Sorgligt nog lämnade Stig Sæaterbakken denna jord i januari i år. Läs Vertigo-förläggaren och vännen Carl-Michael Edenborgs avsked.

/Sara

Min gröna passion

Helgens sol och värme lockade fram lusten att klippa bort allt visset och rensa upp i trädgården. Snödroppar och krokus är nästan överblommade och tulpaner och påskliljor börjar sätta knopp. I skogsbrynet hittade jag både blåsippor och vitsippor.
För att få inspiration lånade jag hem Gunnel Carlsons nya bok ”Min gröna passion”.
Boken följer årets skiftningar i naturen och börjar med de växter som blommar tidigt på våren. Snödropparna får ett eget kapitel.
Vi får möta människor som har inspirerat Gunnel, bland annat pappa trädgårdsmästaren, Lotte Möller, Karin Berglund och Åke Truedsson.
Tips om hur man klipper träd och buskar samt hur man gör en varm bänk varvas med avsnitt om pioner, julrosor, magnolior och sparrisodling. Några recept ingår.
Det författaren vill förmedla till oss är att trädgården inte ska vara vårt dåliga samvete och att vi har trädgården för får egen skull - inte för grannen. Boken avslutas med det gröna året vecka för vecka. På varje uppslag finns vackra bilder att njuta av.
/Katarina

Monster av Micael Dahlén

Micael Dahlén är professor i ekonomi. Han har skrivit flera böcker angående marknadsföring och även boken Nextopia, med teorier om förväntningssamhället.

Monster är en helt annan typ av bok. Det började med att Micael blev intresserad av personer som fått rubriker för att de mördat någon. Dessa människor som får människor att avguda dem, även att de mördat en eller flera personer. Micael känner avsky först mot dessa människor, de är ju trots allt mördare. Han börjar utforska världen som är fylld med mördare, blod och deras hängivna fans. När han sedan börjar forska i det går han sedan från avsky till fascination över dessa människor. Vilka är dem? Hur kan de uppnå denna status? Och hur kan de få så mycket fans världen över?

Micael besöker fem olika mördare, som på olika sätt har mördat en eller flera personer. Han besöker bland annat Issei Sagawa som sköt ihjäl en student i Paris och styckade sedan henne och åt upp delar av henne. Han möter den kände Charles Manson, och även Wayne Lo som var en av de första skolskyttarna genom tiderna.

Denna bok är otroligt intressant att läsa och Micael skriver på ett sätt som triggar igång ens egna fascination för detta ämne och han för en väldigt intressant diskussion om varför mord och mördare är så hypade i dagens samhälle. Jag själv blir fascinerad av dessa personer/mördare, vissa har jag hört om innan och vissa inte. Han beskriver detaljrikt om deras möten och morden som de begått. Vissa meningar blir man verkligen äcklad av, men om han inte hade beskrivit allt i detalj hade det inte varit lika äkta. Han beskriver det äckliga och makabra med ett vackert språk.

Författaren gör även flera tester för att se om människor blir mer fascinerade av en person om de får veta om denna har mördat en person. Och resultaten är verkligen skrämmande, men samtidigt så otroligt intressanta. Av att läsa Monster blir jag själv nyfiken på dessa människor som gått över, vad jag själv kallar den heliga gränsen och tagit en annans liv. Jag vill veta mer om dem och börjar googla och titta på klipp på youtube om dem. Varför gjorde dem detta, och var det värt det. De verkar ju vara som vanliga människor förutom att de mördat. Och det visar kanske att det finns både gott och ont inom oss.

Och som Issei Sagawa sa ” Alla vill göra något ont, men ingen vill bli straffad för det”. Och att några har gjort något ont och hamnat i blickfånget, har nog gjort att det blivit en sådan stor fascination kring dessa människor. Människor är fascinerade av mord och mördare, detta märks tydligt på vad de flesta vill läsa, Deckare. Och vad finns mest i tv-tablån, jo, deckare och kriminalserier.

/Louise

Frihet av Jonathan Franzen

Jonathan Franzen fick sitt genombrott med ”Tillrättalägganden” (The Corrections 2001). Uppföljaren lät vänta på sig, det tog Franzen 9 år att färdigställa ”Frihet”. Boken är skriven från tiden kring 11:e september och fram till Irakkriget och finanskrisen. Samma tid bildar fond i boken. Detta är karamell som smälter långsamt (600 sidor!). Jag har läst den sparsmakat och långsamt under en lång tid och ungefär halvägs in i boken tyckte jag att ”Tillrättalägganden” nog var den bättre, men nu är det oavgjort. Båda är bra, läsvärda och fantastiska.

Liksom i ”Tillrättalägganden” är det en familj i centrum – Walter och Patty Berglund och deras barn Joey och Jessica. Vi följer Walter och Patty genom livet, deras ungdom, hur de träffas och fram tills de är i den desillusionerade medelåldern. Däremellan hinner mycket hända både i det lilla och det stora. Franzen ställer hela tiden mikro mot makro. Dramatiska och omvälvande händelser inträffar och avverkas i några få meningar medan ett betydelselöst telefonsamtal kan breda ut sig på flera sidor. Samtidigt bildar samtiden fond och ger sina avtryck i händelseförloppet. Walter och Patty är moderna människor, engagerade i miljön och sin barn, demokrater och fria att välj hur de vill ha sina liv. Här finns ett persongalleri som hela tiden rör sig i trianglar. Walters vän Richard från collegetiden har en stark dragningskraft på Patty (hon blir dock nobbad med hänsyn till Walter) men Richard finns hela tiden med i deras liv och är något av en joker i leken. Relationerna till barnen rör sig också i trianglar, Patty knyter sonen Joey hårt till sig och lämnar Walter utanför. Exemplen är flera, senare i handlingen dyker det upp en ung kvinnlig assistent till Walter som beundrar och älskar honom urskillningslöst. Dessutom bor hon hos Patty och Walter.

Frihet är bokens genomgående tema, friheten att välja men också att ta ansvar för sina val. Och är friheten alltid något bra? Richard är fri att välja bland kvinnor och ha flera korta förbindelser men i takt med åldern växer sig känslan av ensamhet allt starkare. Det finns mycket att säga om ”Frihet”, mycket att läsa, upptäcka och fundera över. Jag kan bara säga ge den tid. Det är en bok som växer och när den är slut vill man nästan börja om från början igen.

/ Carina

Bokcirkeln: ”Främlingen” av Albert Camus

I måndags var det återigen dags för stadsbibliotekets bokcirklar att träffas. Denna gången hade vi läst Albert Camus’ klassiker Främlingen från 1942. Boken handlar om och berättas av Mersault, en yngre man i Alger som i början av boken bevistar sin mors begravning och sedermera gör sig skyldig till ett mord, allt med samma till synes likgiltiga inställning. Under rättegången som följer på dådet dras hans karaktär och förflutna upp och hålls emot honom. Boken behandlar teman som främlingsskap och det absurda och meningslösa i tillvaron.

Vi pratade förstås mycket om Mersault, denna komplicerade (eller okomplicerade?) person - hur han är och varför han blivit sådan. Vi hade uppfattat honom lite olika, vi beskrev honom bland annat som ”neutral, kan inte ljuga, visar inga känslor, likgiltig, bara intresserad av ytan, har inget behov av andra människor, följer med strömmen, tar inga beslut”. Mersaults handlande förblir till stora delar oförklarligt. Men vissa av oss menar att det inte är så konstigt. Kanske ett naturligt beteende i en omänsklig värld.

Den rättsliga processen mot Mersault uppfattar vi som absurd och Kafka-liknande. Den handlar mer om hans karaktär än om det brott han begått. Det läggs stor vikt vid hur Mersault uppträdde vid moderns begravning. Medan moderns vänner grät högljutt satt Mersault själv tyst och tände en cigarett. Inte heller ville han se sin mor i kistan. Allt detta läggs honom till last inför domstolen. Vi tyckte det var lite hårt att döma honom efter hans beteende i den situationen, alla har ju olika sätt att visa sin sorg på, och alla vill inte se den döde i kistan. Någon föreslog att det kanske handlar om en kulturkrock mellan det västerländska och det arabiska sättet att sörja helt enkelt. Vi tror också att Mersault blir en tacksam måltavla för rätten, han uppfattas som fräck och arrogant och provocerar genom sitt beteende. Han beter sig inte som förväntat, försöker inte försvara sig eller bortförklara det han gjort.

Det var intressant att jämföra de olika översättningarna av boken som finns, en från 1946 (Sigfrid Lindström) och en från 2009 (Jan Stolpe). Det är till exempel stor skillnad på om man benämner en ordväxling som "skrik" eller "samtal". Helst hade vi dock velat gå en snabbkurs i franska så att vi kunde läsa på originalspråk och liksom få svaret på vad Camus menade med sin bok. Det hade antagligen bara hjälpt lite grand...

Sammanfattningsvis var vi ense om att det var en mycket bra bok som trots sin ålder kändes både aktuell och allmängiltig. Främlingen är bedrägligt kort och snabbläst, men tar tid att smälta. Den ger upphov till många frågor, men få av dessa får några svar…

Har du läst boken? Vad tyckte du? Svara gärna i kommentarerna! Till nästa gång läser vi Ät mig av Agnes Desarthe.

/BG, Ida, Sara och Åsa

Om mor och dotter

Justine Levy har skrivit två böcker som getts ut med 15 års mellanrum, men som handlar om samma huvudpersoner, Louise som berättar historien och Alice, som är hennes mamma. I den första boken, Vi ses på Place de la Sorbonne, är Louise i tjugoårsåldern. Hon sitter på ett café och väntar på sin mamma. De har stämt träff där, men mamman är sen. Det är inget ovanligt så Louise blir inte orolig. I tankarna går hon igenom sitt liv med mamman. Alice var ganska ung när Louise föddes, och hon är fortfarande en mycket vacker kvinna, fotomodell, omsvärmad av män och har många vänner. Föräldrarna skildes när Louise var liten, och hon bodde mest hos sin pappa. Periodvis försökte hon bo hos sin mamma men det slutade alltid olyckligt. Alice hade problem med droger och mediciner, levde ett utsvävande liv, och även om hon alltid var mycket kärleksfull mot Louise så klarade hon inte riktigt av att ta ansvar för sitt barn. Istället var det pappan som blev den fasta punkten i Louises liv. Moderns opålitlighet har gjort att Louise själv har blivit överdrivet försiktig och ordentlig. Fadern däremot är ”helig” för Louise, modern jämförs ständigt med honom, och det är svårt för henne att vinna den kampen. Det komplicerade förhållandet mellan mor och dotter beskrivs i den här boken helt ärligt, naket och med en hel del humor.

Nästa gång vi träffar Louise och hennes mamma i En ovärdig dotter så har det gått ca 10 år. Mamman är då döende i cancer, och Louise väntar sitt första barn, som hon vet är en flicka. Louise befinner sig i en väldigt svår situation när hennes egen mamma är döende och samtidigt ska hon själv bli mamma med allt vad det innebär av tankar och oro. Louise funderar mycket över förhållandet till modern, och oroar sig över hur förhållandet till den egna dottern ska bli. Hon bär också på en del känslor som kan kännas förbjudna, ibland längtar hon efter att mamman ska dö, hon oroar sig också för att hon inte ska kunna älska sin dotter tillräckligt, och frågar sig varför hon skulle bli en bra mamma när hennes egen mamma inte klarade av det. Allt detta gör att Louise inte vågar eller vill berätta om graviditeten för modern, förrän det nästan är försent. Efter moderns död hittar Louise hennes adressbok, och försöker med hjälp av den pussla ihop bilden av henne, och kanske också förstå och förlåta henne. Det är en mycket stark skildring av känslorna efter moderns död. Jag tyckte det gav en större upplevelse att läsa böckerna ihop, man får ett mer nyanserat porträtt av både Louise och hennes mor. Böckerna handlar om Levys eget liv, pappan är känd fransk författare och filosof, mamman var fotomodell.

/Åsa

Skynda att älska av Alex Schulman

Alex Schulman är en känd medieprofil, som varit uppmärksam med olika tv-program och bloggar. Han är en person som aldrig skämts för att säga vad han tycker och tänker om människor. Jag tror att man antingen hatar honom, eller så gillar man honom. Detta är hans debut. Skynda att älska är en självbiografi om honom själv och hans relation till sin pappa, Allan Schulman, även han en känd tv-profil, som bland annat producerat Hylands hörna.

Boken handlar om Alex uppväxt med en far som är nästan 60 år äldre än honom. Vi får se inblickar i hans barndom med sin far, händelser under de somrarna de spenderade på deras torp. Sen får vi även inblickar i hur Alex hanterade pappans död, där han valde helt att stänga av sina känslor och inte tänka på att fadern var borta. Men efter ett tag funkar inte det. När Alex sen själv blir pappa öppnar han upp saknaden efter sin egen far och försöker då gå igenom sin sorg med hjälp av en psykolog.

Jag tycker att detta är ett underbart personporträtt. Det är vackert och vemodigt, nästan poetiskt. Miljöerna och personerna skildras på ett väldigt omtänksamt sätt med mycket kärlek i texten, men det blir heller inte för mycket, utan det är en fin balansgång han beskriver förhållandet mellan far och son.

Något som bidrar till att denna bok blir så bra som den blir, är att pappan, Allan Schulman, hade en väldigt stark personlighet, med mycket liv och rörelse i sitt liv. Hans heta temperament höjer boken, och jag gillar verkligen de små anekdoterna från barndomen där pappan skäller ut mannen som står först i minutenkön och som tar ut pengar flera gånger och tänker inte att det är kö bakom. Det bevisar att även om man har passerat 60 år så kan det vara full med fart och djävulskap på ens pappa. Att åldern ibland inte behöver betyda allt.

Alex skriver väldigt öppenhjärtigt även om hur det var att han en så mycket äldre pappa. Att sonen själv ibland blev pappa till pappan, att barnen ibland skyddade pappan, och att de väldigt tidigt i sina liv började oroa sig för pappans ålderdom och döden som började närma sig.

Jag tror många kan döma ut denna bok på grund av vad författaren har gjort innan, men det tycker jag är otroligt tråkigt. För denna bok är verkligen värd att läsa. För det är en bok som berör.

/Louise

Sveriges radios romanpris - och vinnaren är...

...Kristian Lundberg med Och allt ska vara kärlek, vilket han själv menar är en biografi över Malmö. Lyssnarjuryn motiverar sitt val med följande ord: ”För att han med sitt poetiska språk och sin obevekliga blick på samhället och människan, pekar på kärlekens kraft.”

Romanen är den fristående fortsättningen på romanen Yarden från 2009.  Ett stort och välförtjänt grattis till Kristian Lundberg.

Här kan du läsa Thereses tankar om såväl Yarden som Och allt ska vara av kärlek.

/Sara

Under huden på Bokstuganredaktionen 2

Sara har hittat en hel hög roliga bokrelaterade frågor, och igår kunde ni läsa hennes bokbekännelser - nu är det upp till oss andra att följa efter…

Senast lästa bok: ”En ovärdig dotter” av Justine Lévy

Senast köpta bok: ”Resan ut” av Virginia Woolf
Senast lånade bok: ”Tystnader och tider” av Eva Österberg
Favoritbokhandel: The English Bookshop i Gamla stan
Favoritbibliotek: Biblioteken i Karlskrona förstås!
Favoritfärg på bok: Svart (…som natten… som synden… som deckaren…)
Favoritmat/snack vid läsning: Torra kakor
Favoritdryck vid läsning: Kaffe eller te
Den här boken köper jag till min bästa vän: ”JA till Liv! Liv Strömqvists ABC”, feministiska betraktelser i serieform med mycket humor.


Bra exempel på ”ensliga-herrgårdar-
på-vindpinade-hedar-genren"



Den här boken köper jag till en partner: ”Tidsresenärens hustru” av Audrey Niffenegger, om den stora kärleken som trotsar tid och rum…

Favoritgenre: deckare, skräck, ”ensliga-herrgårdar-på-vindpinade-hedar-genren”…

Författarfavoriter: Siri Hustvedt, J C Oates, Elizabeth George, P D James…

Den tjockaste bok jag läst: ”Det” av Stephen King (1339 sidor)



Den tunnaste bok jag läst: Är nog en pekis… ”Max kaka” kanske…? ;-)

Favoritljud när jag läser: Inga ljud när jag läser!

Favoritbokblogg: Dark Places http://helenadahlgren.wordpress.com/

Mitt bästa bokminne: Lyckan att som barn få låna hem en hel kasse med böcker från bibblan varje vecka! Tack - mamma, pappa och biblioteket i Kallinge!

Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort till vänner, lämnar till Kupan eller till bibblans bokbytarbord.

Så här sorterar jag min bokhylla: Lite genre, lite färg, lite… där det får plats.

Nästa bok jag ska läsa: ”Tistelblomman” av Amanda Hellberg

 /Åsa