Uppgång och fall av Liv Strömquist

Ett nytt seriealbum av Liv Strömquist är alltid en tilldragelse att fira i minst 5 dagar, i alla fall om du frågar mig. Och det senaste albumet gör mig inte besviken heller!

I Uppgång och fall tar sig Strömquist an kapitalism, klass och fördelningen av pengar samt Chris O’Neill. Hon gör det helt skoningslöst, jag skrattar så jag gråter och sätter sedan skrattet i halsen och blir förbannad på världens tillstånd. Det är politisk satir när den är som bäst.
I första kapitlet, som heter Carpe Diem driver Strömquist tesen att kanske snarare österländsk visdom ska lära sig av västvärldens sätt att leva i nuet. Vi struntar liksom i klimatkrisen, ekonomiska skillnader och att världen brinner. Vi deppar inte ihop över detta, utan karpar iväg dagen så mycket vi kan. Istället delar vi ”inspirerande” citat på sociala medier med solnedgångar och softat ljus. Strömquist menar även att våra företagsledare är de som är absolut bäst på att leva i nuet, de tar beslut som om det inte fanns någon morgondag och kastar allt vad konsekvensanalys heter ut genom valfritt fönster på sina flådiga kontor. 
Nu kan man ju tro att både författaren och vi som läsare hamnar i en slå oss på bröstet situation, att så där gör inte vi minsann. Men det är här en stor del av Liv Strömquists styrka ligger, hon är lika skoningslös mot sig själv i sin kritik. Hon slår ner på ”tyckande” kulturarbetare bakom sina skärmar och den politiska vänstern. Flera gånger blev jag röd om öronen och tänkte, att så där har jag med sagt. Mycket nyttigt! Analysen av dagens svenska vänster, är helt klockrent, plågsamt roligt.
Så om ni vill läsa ett fruktansvärt bra seriealbum där man lär sig en hel del och hinner förfäras än mer, så behöver ni inte leta mer. Läs Uppgång och fall av Liv Strömquist en eftermiddag, så är den dagen räddad. Alltså för er, inte för världen i stort ska jag tillägga, apropå att leva i nuet. 

 / Malin