Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

Att sorgen skildras i form av en fågel känns så underligt välbekant. Trots det kan jag bara komma på en annan bok jag läst på temat, Helen Macdonalds H som i hök, där hon tämjer en duvhök, samtidigt som hon bearbetar sorgen efter sin far, läs här vad jag skrev om boken.

I Max Porters bok sörjer en pappa och hans två små söner sin hustru och mamma. Då flyttar Kråka in med buller och bång. Kråkas uppdrag är att lotsa familjen genom sorgen, och hans terapimetoder är minst sagt okonventionella. Han ömsom resonerar och ömsom brottas både fysiskt och mentalt med familjen och deras sorg. Till skillnad mot alla andra som kommer och går i deras hem så är Kråka obarmhärtigt och befriande ärlig. Han tassar inte runt ämnet döden, och han talar inte om att "gå vidare".

Kråka är inte bara terapeut - han är en kråka också. Som sådan är han smutsig, äter kadaver, och kraxar och pladdrar oavbrutet. Och det märks på språket när det är han som berättar. Kråkas monologer är uppvisningar i språklig akrobatik, han rimmar och hittar på egna ord som hoppar mellan raderna utan någon som helst respekt för grammatiska regler.

Pappan skriver på sin bok om Ted Hughes och hans diktverk "Kråka", och vi anar såklart att varelsen Kråka på något sätt frambesvärjts ur detta arbete. Parallellt med sorgearbetet får vi ta del av pappans och sönernas minnen av den döda kvinnan och deras liv tillsammans. Vi får också redan tidigt i boken en hoppfull föraning om ett liv efter sorgen, där den älskade mamman och hustrun har en given plats, och där Kråka för längesedan givit sig av efter att ha fullgjort sitt uppdrag. Sönerna växer upp och blir själva pappor och hanterar varsamt minnet av sin mamma...

"Vi var noga med att låta henne åldras, aldrig hålla henne fången. Noga med att kalla henne farmor när pappa blev farfar."

En annorlunda skildring av sorgen, både humoristisk och bitvis hjärtslitande.

/Åsa