De oroliga av Linn Ullmann

Linn Ullmann skriver om en ganska ovanlig barndom och uppväxt med föräldrarna Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Hon har bara ett foto av dem tillsammans, föräldrarna flyttade isär när hon var mycket liten. Hon bodde med mamma Liv i Oslo och New York. Mamman var ofta ute och reste, och Linn togs om hand av sin mormor och av olika barnflickor. Somrarna tillbringade hon på Fårö, tillsammans med fadern och hustrun Ingrid i det stora huset på Hammars. Här fanns regler och rutiner och fadern fick inte störas när han arbetade.

Ett par år innan Bergman dog påbörjade han och dottern Linn en rad samtal som var tänkta att bli en bok. Han var då märkt av sjukdom och åldrande och boken blev aldrig av. Men inspelningar av samtalen finns kvar och i boken är de inskjutna i texten i form av dialoger. Porträttet av fadern är fint och ärligt - både personligt och allmängiltigt. I åldrandet är alla lika, och att ha en förälder som är gammal och sjuk är inte annorlunda om det är en världsberömd regissör. I boken kommenterar Bergman själv sitt åldrande:

Jag tycker att åldrandet är ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass.

I berättelsen får vi förstås också veta mycket om hur livet var på Fårö, med alla halvsyskonen, de före detta fruarna, alla skådespelare och andra kändisar som kom och gick i huset på Hammars. Några ledtrådar till Bergmans många äktenskap får vi också, han ger själv följande råd:

För att en kärleksrelation ska fungera, sa han en gång, måste man vara säker på att man kan turas om att vara vuxen och barn. Man kan inte vara barn hela tiden, även om det är det man vill.

Linn Ullmann beskriver sina föräldrar med stor kärlek och respekt. Men de var båda oroliga och sökande. Kanske var det därför de aldrig blev en familj. Boken är välskriven, snabbläst och svår att lägga ifrån sig, men väcker också många känslor.

/Åsa