"Jag är Hill" av Kristofer Flensmarck

Carl Fredrik Hill en av Sveriges främsta landskapsmålare. Så säger vi idag. Under sin levnad fick han aldrig det erkännandet. Under halva sin levnad led han av vad vi idag kallar paranoid schizofreni. Eftersom Hill levde i slutet av 1800-talet så var en del av den så kallade behandlingen att han skulle ”…ha reducerad utfodring, samt att dennes huvud begjuts med kallvatten tre gånger dagligen under långbaden.”

Hills liv började och slutade i staden Lund. Att han ville bli konstnär sågs inte med blida ögon av hans far men till slut kom Hill iväg till Stockholm och Konstakademin. Hill liksom många andra konstnärer vid den tiden tyckte att Stockholm och Sverige inte räckte för deras ambitioner så de tog sig till Paris. Livet i Paris var säkert mycket hårt för de flesta av dem.

I boken ”Jag är Hill” av Kristofer Flensmarck beskrivs hur Hill går in för att studera de stora mästarna som till exempel Rembrandt genom att spendera mycket tid på de stora muséerna. Hans boende präglas av att han flackar mellan olika kalla, dragiga rum med ateljé och han börjar alltmer desperat måla och måla för att bli antagen till någon av de stora utställningarna. Vid ett tillfälle blir han svårt skadad i ansiktet när ett takfönster trillar ner på honom.

Dåtidens kommunikation skedde med post och Carl Fredriks mamma Charlotte skrev många brev till sin son med en slags förmaningar om att måla ”vackert” så skulle det säkert gå bra.

Hill börjar efter en tid få svår migrän, höra ekon inne i sitt huvud, få bröstsmärtor och sedan utvecklas det till att han hallucinerar och blir paranoid.

Boken ”Jag är Hill” grep tag i mig från första stund. Det är en vacker bok allt ifrån omslag, uppbyggnad och språk. Jag kände mig förflyttad till den tiden genom att allt var så levande framställt, bland annat genom utdrag ur verklig brevväxling. Detta är en bok som jag innerligt vill rekommendera dig att läsa.

/Lotta