Aftonland av Therese Bohman

I romanen ”Aftonland” skildras kulturborgerligheten genom den 40-åriga nyseparerade konstprofessorn Karolina Andersson. Karolina lever för sitt arbete på Stockholms universitet där hennes forskning kretsar kring kvinnoavbilder. Hon lever annars ett anspråkslöst liv i en intetsägande, ganska opersonlig lägenhet på Södermalm där hon förutom att mödosamt koka hemmalagad tomatsås, funderar över tvåsamhet och lycka. Karolina är mitt uppe i en självrannsakan och vi slussas tillbaka till hennes sorgliga relation med den före detta pojkvännen Karl-Johan och det tämligen ytliga liv som främst handlade om att röra sig i rika kretsar och med rätt människor. Kanske var det inte så konstigt att Karolina längtade ut från den relationen och därmed inledde en otrohetsaffär med den norrländska byggnadsvårdaren Anders, en man som visar sig vara raka motsatsen till Karl-Johan.

Karolina känner sig förhållandevis tillfreds och nöjd med sitt nuvarande singelliv, samtidigt som avsaknaden av samhörighet och att få dela sitt liv med någon, ständigt gör sig påmind. Så när den unge doktoranden Anton Strömberg kommer instormandes i hennes liv med ett outforskat forskningsområde, får hennes liv med ens en mening igen. Strömberg har nämligen funnit värdefull fakta om den tidigare okända Ebba Ellis, vars verk kan ha inspirerat självaste Franz von Stucks kvinnomålningar. Karolina imponeras av Antons fynd, men har svårt att få grepp om den unge och nonchalante doktoranden…

”Aftonland” är delvis en Stockholmsskildring, dock ingen kärleksförklaring till staden utan snarare en samtida avbildning, men även en roman om kriser och att bryta upp och börja om. ”Det blir alltid vår igen” är en trösterik mening som ekar mellan bokens pärmar. Vi får även viss insyn i Stockholms kulturliv där Karolina rör sig vant, medveten om sin attraktionskraft då hon charmar och förför de män som kommer i hennes väg. Therese Bohman har tidigare skrivit romanerna ”Den drunknade” och ”Den andra kvinnan”, två otrohetsskildringar av helt olika slag. Gemensamt för dessa tre ”förföriska” och stundals mörka romaner är att samtliga innehåller en nerv medan språket är avskalat och naket.

Läs Therese Bohman, en av Sveriges, idag, bästa författare, enligt min mening

/Sara