Klas katt dricker kaffe av Gunnar Lundkvist

För ett tag sedan så botaniserade jag i seriehyllan på biblioteket i jakt på något som kunde vidga mina sinnen och ge mig nya perspektiv. Jag blev inte besviken när jag hittade ett seriealbum om den deprimerade, alkoholiserade och självmordsbenägna katten Klas. Detta är en existentiell vuxenserie som var populär på 80-talet. Handlingen utspelar sig i det dystra Hell City. Här är dagarna korta och mörkret kryper ständigt runt hörnet äter sig in i bostäderna. I en dunkel lägenhet i en förort sitter Klas Katt och funderar över livets meningslöshet. Ibland går han ut på krogen och super lite håglöst. Han har inget kärleksliv, inga vänner och han somnar alltid ensam och olycklig. Det är inget fredagsmys direkt. Det är så jäkla deppigt att det faktiskt slår runt och blir roligt på en absurd nivå. Man kan helt enkelt inte göra annat än att skratta åt eländet. Samtidigt vet vi att det är just så här många lever sina liv.

Gunnar Lundkvist håller upp en spegel mot vår samtid. Egoism, missförstånd och girighet dominerar Hell City. Inte helt olikt valfri svensk storstad. Genom serien så försöker Klas på olika sätt att hantera sin vardag. Vid ett tillfälle i boken så ordnar han faktiskt upp sitt liv och skaffar jobb, prylar och vänner. Men han inser snabbt att fikastunderna med kanelbulle inte skänker någon glädje. Kollegorna på jobbet är lismande och falska. Klas säger upp sig, bryter kontakten med alla och glider återigen in i den bekanta ensamheten.

Gunnar Lundkvists poetiska iakttagelser känns ärliga och befriande att läsa. Men varför skratta åt detta hemska elände? Det är kanske det mest mänskliga vi kan göra. Jag tror att vi alla lever i en ständig rädsla för att hamna i utanförskap. Skrattet blir ett sätt att värja sig mot tanken på ensamheten. Kanske är det till och med ett skratt av tacksamhet för att man (ännu) inte hamnat på samhällets botten. Så man kan lugnt säga att seriealbumet gett nya perspektiv. Jag vill absolut inte bli som Klas Katt. Nu vill jag springa barfota i gräset, äta glass och ligga i solen. Carpe Diem!

/Henrik