Huset vid sjön av Kate Morton

Nästan varje sommar brukar jag klämma en bok av Kate Morton. Egentligen är det lite oklart varför jag håller denna tradition vid liv eftersom jag tycker att hennes böcker blir svagare och svagare. Men jag antar att det rör sig om någon slags naturromantisk ide, eftersom romanerna oftast utspelar sig på sommaren, denna ljuva brittiska grönskimrande tid och stora herrgårdar eller till och med slott med mystiska hemligheter.
I den alldeles nyutgivna Huset vid sjön möts vi av just denna bedrägliga idyll. Det är midsommarafton och på familjens Edevanes lantgods vid sjön i Cornwall är det stor fest. Det är mitt mellan två världskrig, och omvärlden samt familjen Edevane tampas både med sviterna av första världskriget samt gläds med att det är över. Sextonåriga Alice Edevane är en strulig tonåring som när författarambitioner och är hopplöst förälskad, den där första kärleken som gör så ont samtidigt som den är så ljuvlig. Alice har längtat efter midsommarfesten i flera månader, nu ska allt ställas på sin spets. Och det gör det, men inte så som hon har tänkt sig. För när kvällen är över och festdeltagarna har rumlat hem, då är katastrofen ett faktum. Familjens lille son och bror, Theo, elva månader gammal är försvunnen.
Sjuttio år senare så har polisen Sadie Sparrow åkt på ofrivillig ledighet till sin morfar i just Cornwall. Hon har blivit iväg tvingad av sin chef, då hon har trasslat in sig alldeles för nära i ett fall. Men Sadie är inte den som kan sitta lugnt och de lummiga trädgårdarna och livets stilla gång står henne upp i halsen. Så hittar hon ett övergivet gods vid sjön där hon springer med morfaderns hundar. Och på byn hör hon historien om pojken som försvann den där ödesstigna sommaren 1933…
Sadie kan inte hålla tillbaka sina polisinstinkter och börjar nysta i historien. Snart står hon öga mot öga med Alice Edevane, nu en framgångrik deckarförfattare med ett tillbakadraget liv och en vass blick. I många år har Alice skytt sitt förflutna och vaktat det med en lejoninnas styrka. Men nu är det dags för de mörka sanningarna att långsamt simma upp mot ytan.
Den första halvan av Huset vid sjön lämnar mig en smula likgiltig, men jag läser på ändå. Tur är väl det, för helt plötsligt tar boken fart och blir riktigt spännande. Samtidigt som författaren lyckas måla sina karaktärer i ett solblekt ömsint porträtt. Jag tycker fortfarande att Mortons två första böcker är de starkaste, men det är något med hennes böcker som ändå alltid får mig att vända tillbaks. Jag lockas av de snåriga familjehemligheterna och de vackra miljöerna. Det frasar av långa klänningar, bubblar av champagne, räven skriker och allt faller plötsligt samman. Huset vid sjön är en lagom sommarbok som långsamt låter hjärnan vaggas in i grön murrighet med ett sting av tragik. Precis vad läsdoktorn ordinerar när vi behöver vår sommarvila.

/ Malin